32 Statvetenskapliga verksamheter.
320 Allmänt. 321 Stats-och styrelseformer. 322 Relationer staten- grupper. 323 Inrikesförhållanden.
324 Val o folkomröstning. 325 Migration, flyttningar. 326 Slaveri, emancipation, frigörelser. 327 Internationella relationer. 328 Folkrepresentation. 329 Politiska partier och rörelser.
(SAB Oc. DC, DK 32)
I 32 ingår statsvetenskapliga behandlingar av förekommande ämnen. Lagtolkningar ingår i 34. De folkvalda församlingarnas egna dokument ingår 35 och det gäller också EUs och FNs egna dokument o d. Politiska krav ingår i 36/39. Ämnen om social miljö, socialvård o d ingår i 795. Ämnen som inrikesförhållanden, migration od kan behandlas både statsvetenskapligt på 32 och som social miljö o d på 795. Observera, att det finns en gräns mellan statsvetenskapliga och historieskrivande verksamheter.
Sven Wimnells hemsida lades in på Internet våren 1998 och har nu
adressen http://wimnell.com
På hemsidan ges en kort redovisning av ett forskningsarbete med titeln:
” Samhällsplaneringens problem. Hur ska man kunna förbättra världen.”
Med ett klassifikationssystem för mänskliga verksamheter.
Redovisningen omfattar sju inledande dokument och 129 dokument
med innehåll i verksamhetsområden som formar världens framtid.
De 129 dokumenten är numrerade 10-99 (tvåsifferområden), i en del fall uppdelade på underområden med tre siffror eller fler.
De inledande dokumenten finns angivna nederst på denna sida.
I systemtabellen kan man se alla områdena på en gång,
och man kan
klicka på på dem och komma till de 129 områdena.
De inledande dokumenten har kompletterats med en kort introduktion
på engelska. To a short Introduction in English.
Utvecklingen mot framtiden beror huvudsakligen av människornas verksamheter. I områdena finns myndigheter och privata företag och organisationer, arbetare, tjänstemän, filosofer, forskare, lärare, elever, författare, människor av alla slag med alla upptänkliga verksamheter, yrkesversamheter, fritidsverksamheter, tankeverksamheter o s v.
Sidorna på hemsidan avser att i första hand belysa hur verksamheterna fördelas på de olika områdena. De första åren fylldes de 129 sidorna med sådant, men det visade sig att allt inte kunde läggas in, det skulle bli för mycket. Därför gjordes särskilda bilagor, vanligen i pdf-format, som fick länkar på de 129 sidorna.
På område 40 förtecknas bilagor som har att göra med systemets utformning. Senare har arbetet mer växlats över till att påverka utvecklingen genom politiken och många bilagor om det har gjorts och finns förtecknade på område 36-39. Många bilagor handlar både om att visa systemets uppbyggnad och att påvera.
Det är så mycket som händer att det är svårt att både sköta de 129 sidorna på hemsidan och göra bilagor.
Web-innehavare som hänvisas till ändrar innehåll och adresser ibland. Det är inte möjligt att ständigt kontrollera och införa deras ändringar. Men även om adresserna är felaktiga bidrar de till att förklara områdenas principiella innehåll
I mars 2011 görs en
ny revidering där mycket plockas bort och av tidsskäl inte mycket nytt läggs in. En del gammalt får ligga kvar därför att det belyser principiella innehåll trots att det inte är helt aktuellt.
Portalen sverige.se har ändrats och har nu inte uppgifter om offentliga organisationer.
Samhällsguiden finns inte längre på Internet, bara på papper i bokhandeln.
Innehållet på sidorna kan minska men kompenseras av hänvisningar till särskilda bilagor.
Förteckning över kompletterande bilagor med innehållsförteckningar
finns i :
Sven Wimnell 080203+++
Samhällsplaneringens problem. Hur ska man kunna förbättra världen?
Ett forskningsarbete. Utredningar och deras innehåll.
(http://wimnell.com/omr40zf.pdf)
Observera att bilagor med äldre datum delvis kan vara inaktuella.
Här ett urval:
Om klassifikationssystem:
Sven Wimnell 060224: Samhällsplaneringens problem. Klassifikationssystemet för verksamheter.
(http://wimnell.com/omr40zd.pdf)
En lång beskrivning om Klassifikationssystemet och
forskningsarbetet om samhällspaneringens problem. Med bilder.
Sven Wimnell 050206+100201+100211:
SW-klassifikationssystem med inagda: LIBRIS/SAB, sverige.se 2008, SCBs forskningsämnen, CPV för varor/tjänster, SNI arbetsställen 1998, SSYK yrken, SUN 2000 utbildningar. SPIN 2007 varor och tjänster, SNI 2007 näringsgrenar, Statistisk årsbok för Sverige 2010 och Samhällsguiden 2007. 2010 CPV ej aktuell.(http://wimnell.com/omr40t.pdf)
Sven Wimnell 031020:Om hård och mjuk infostruktur. Information, informationsteknik, informationssystem, tillväxt, välfärdsfördelning och demokrati och dylikt. (http://wimnell.com/omr40b.pdf)
Sven Wimnell 031205 med tillägg 031231: Samhällsplaneringens problem.
Hur ska man kunna förbättra världen ?
Med ett klassifikationssystem för mänskliga verksamheter.pdf ("http://wimnell.com/omr40d.pdf)
Sven Wimnell 040308: Mellanöstern, hela världen, Sverige och den strategiska IT-gruppen.
(http://wimnell.com/omr40e.pdf)
Sven Wimnell 040421:
Utbildningar vid universitet och högskolor
(http://wimnell.com/omr40f.pdf) Beakta datum.
Sven Wimnell 041112 ändrad 050121: Sammanställning om samhällsplaneringens problem.
(http://wimnell.com/omr40g.pdf)
Sven Wimnell 041214+tillägg 060220 och 060525: Kunskaper vid universitet och högskolor i Sverige.
Från en pågående, ej avslutad, undersökning.
(http://wimnell.com/omr40h.pdf)
Sven Wimnell 050109: Infostruktur. Klassifikationssystem: LIBRIS - SAB och SW-systemet.
(http://wimnell.com/omr40i.pdf)
Sven Wimnell 050101: SCB:s forskningsämnen inlagda i SW-systemet. Samt nedlagda SAFARIs ämnen inlagda i SW-systemet.
(http://wimnell.com/omr40j.html)
Sven Wimnell 050112: Termer ur MeSH (Medical Subject Headings).
(http://wimnell.com/omr40k.html)
Sven Wimnell 050112: Några databaser och bibliotek.
(http://wimnell.com/omr40l.html)
Sven Wimnell 050121+100201:
sverige.se som ersatt SverigeDirekt. Kompletterad 050411 med Riksdagens samhällsguide. Kommentar 2010: sverige.se lades ner 080305.
(http://wimnell.com/omr40m.pdf)
Sven Wimnell 050130: CPV-koder 2003. Från Internet 050126. Kompletterad 100201 med SPIN 2007, som ersätter CPV. (http://wimnell.com/omr40n.pdf)
Sven Wimnell 050130: CPV-koder 2003. Inlagda i SW-klassifikationssystem. Kompletterad 100201 med SPIN 2007, som ersätter CPV.
(http://wimnell.com/omr40o.pdf)
Sven Wimnell 050130: CPV-koder 2003. Inlagda i SW-klassifikationssystem. Områdena 66-69 förkortade.
(http://wimnell.com/omr40p.pdf) Ej aktuell 2010.
Sven Wimnell 050203 +100201+100211:
SNI 2002. Och antalet arbetsställen 1999. Inlagda i SW-klassifikationssystem. Kompletterad 100201+100211 med SNI 2007. (http://wimnell.com/omr40q.pdf)
Sven Wimnell 050203: SSYK 96. STANDARD FÖR SVENSK YRKESKLASSIFICERING.Yrken inplacerade i SW-klassifikationssystem.
(http://wimnell.com/omr40r.pdf)
Sven Wimnell 050206: SUN, utbildningsklasser, Inlagda i SW-klassifikationssystem.
(http://wimnell.com/omr40s.pdf)
Sven Wimnell 050224: Samhällsplaneringens problem. Hur ska man kunna förbättra världen?
Katastrof- och krisberedskap. Välfärdsfördelning.
(http://wimnell.com/omr40u.pdf)
Sven Wimnell 050403. Lärarutbildning. Forskning. Samhällsplanering. Skolan.
(http://wimnell.com/omr40v.pdf)
Sven Wimnell 050429: SW-klassifikationssystem, med inlagda klasser enligt “Nordisk Outline”, klassifikationssystem för museer.
(http://wimnell.com/omr40x.pdf)
Sven Wimnell 050510+050610: Världshistorien och framtiden. Samhällsplaneringens problem. Hur ska man kunna förbättra världen ?
(http://wimnell.com/omr40y.pdf)
Sven Wimnell 051106+051109:
Tillstånd och förändringar utomlands och i Sverige oroar. Vad göra ? Samhällsplaneringens
problem. Hur ska man kunna förbättra världen ?
(http://wimnell.com/omr40z.pdf)
Sven Wimnell 051120:
Det viktigaste problemet är: välfärden och välfärdsfördelningen, inte arbetslösheten.
(http://wimnell.com/omr40za.pdf)
Sven Wimnell 051215: Om SCBs rapport Trender och prognoser 2005. (http://wimnell.com/omr40zb.pdf)
Sven Wimnell 060127:
Samhällsplaneringens problem. Demokrati med kunskaper hos alla. Kriser och
välfärd alla dagar. Ansvarskommittén. Tsunamikatastrofen. Krisberedskap. (http://wimnell.com/omr40zc.pdf)
Sven Wimnell 070224:
Samhällsplaneringens problem. Hur ska man kunna förbättra världen?
Ett klassifikationssystem för mänskliga verksamheter.
Kunskaper om verksamheterna och deras samband
för bättre demokrati och bättre framtid i en gemensam värld.
(http://wimnell.com/omr40ze.pdf)
Sven Wimnell 080524+100201: Länkar i Sunets Webbkatalog, Mölndals länkkatalog och Länkskafferiet samt myndigheter mm under departementen sorterade enligt SW-klassifikationssystem (http://wimnell.com/omr102h.pdf) sverige.se lades ner 080305.
Sven Wimnell 991006: En sammanställning från Mölndals stadsbiblioteks länkkatalog. Länkarna ordnade enligt Sven Wimnells systemtabell.
SAB-systemet, en pdf-fil på 42 sidor med hjälp av Mölndals biblioteks länkkatalog.
(http://wimnell.com/omr102e.pdf)
Politiken är en viktig förutsättning för
utvecklingen.
Svensk politik blev särdeles intressant redan 2005 inför valet 2006,
och politiken har följts sedan dess i en serie utredningar som innehåller
politik men också mycket annat, bl a klassifikationssystem:
Sven Wimnell 050522+050605:
De borgerliga partiernas skatteförslag. Och annat om skatter, bidrag och moral.
Bostadsbidrag. TV-licens.
(http://wimnell.com/omr36-39h.pdf)
Sven Wimnell 050920:
Välfärd, skatter, arbete, tillväxt.
(http://wimnell.com/omr36-39i.pdf)
Sven Wimnell 060111: Om LO-rapporten Vad vill egentligen moderaterna? Med kommentarter för partierna inför valet 2006.
(http://wimnell.com/omr36-39j.pdf)
Sven Wimnell 060316+tillägg 060326: Om alliansens skattelättnader, som ej bör genomföras, och om andra bättre skatteförslag.
Bl a slopad individuell TV-avgift.
(http://wimnell.com/omr36-39k.pdf)
Sven Wimnell 060327:
TV-avgiften i proposition 2005/06:112. Avgifter för privathushåll: De individuella
TV-avgifterna bör slopas, och ersättas med en kollektivavgift för alla privathushåll,
betald av riksdagen. (wimnell.com/omr36-39l.pdf)
Sven Wimnell 060408: Budgetpropositionen våren 2006. Levnadskostnader. Skatter. bidrag.
Förbättringar för dem med låga inkomster.
Pensionärer. Icke-pensionärer.
(http://wimnell.com/omr36-39m.pdf)
Sven Wimnell 060813: De borgerliga gynnar i valet 2006 mest de höga inkomsterna.
(http://wimnell.com/omr36-39n.pdf)
Sven Wimnell 060921: Alliansen vann valet 2006. Epoken Göran Persson är slut.
(http://wimnell.com/omr36-39o.pdf)
Sven Wimnell 061023: Politik efter valet 2006.
(http://wimnell.com/omr36-39p.pdf)
Sven Wimnell 070111+070223:
Den borgerliga regeringens skatter och skattepropaganda.
Utdrag ur omr36-39o.pdf+omr36-39p.pdf .
Och något om oppositionen.
(http://wimnell.com/omr36-39q.pdf)
Sven Wimnell 070328: Om socialdemokraterna och regeringen. Om skatter och skatteförslag.
(http://wimnell.com/omr36-39r.pdf)
Sven Wimnell 070419:
Skatter och bidrag för 2008.
(http://wimnell.com/omr36-39s.pdf)
Sven Wimnell 080202:
Fördomar, kunskaper, moral, politik för välfärdsfördelning och koldioxid. (http://wimnell.com/omr36-39t.pdf)
Sven Wimnell 080528:
Komplement till 36-39t.pdf (http://wimnell.com/omr36-39u.pdf)
Sven Wimnell 080808:
TV-avgiften, skatterna och pensionärerna.
(http://wimnell.com/omr36-39v.pdf)
Sven Wimnell 081108:
Politik hösten 2008.
(http://wimnell.com/omr36-39x.pdf)
Socialdemokraterna. Budgetmotion hösten 2008.
(http://wimnell.com/omr36-39xbudgets.pdf)
Miljöpartiet. Budgetmotion hösten 2008.
(http://wimnell.com/omr36-39xbudgetmp.pdf)
Vänsterpartiet. Budgetmotion hösten 2008.
(http://wimnell.com/omr36-39xbudgetv.pdf)
Sven Wimnell 090131:
Samhällsplaneringens problem.
Hur ska man kunna förbättra världen?
Världen och Sverige i början på 2009.
(http://wimnell.com/omr36-39y.pdf)
Sven Wimnell 090315+090319:
Globaliseringsrådets skatteutredningar och
andra utredningar om levnadskostnader,
skatter, bidrag och välfärdsfördelning.
(http://wimnell.com/omr36-39z.pdf)
Sven Wimnell 30 januari 2010: Planering, klimat och välfärdsfördelning.
(http://wimnell.com/omr36-39za.pdf)
Sven Wimnell 31 januari 2010: Statistikområden i Statistisk års-bok för Sverige 2010 och något om planering, hushållsekonomi och skatter o d.
(http://wimnell.com/omr36-39zb.pdf)
Sven Wimnell 8 mars 2010 : Politik i början på 2010. Skolverkets förslag. Demonstration av klassifikationssystem för verksamheter. En fortsättning på 36-39za.
(http://wimnell.com/omr36-39zc.pdf)
Sven Wimnell 10 april 2010 :En fortsättning på 36-39zc. Politik mm. Grundskolan. Universitet och Högskolor.
(http://wimnell.com/omr36-39zd.pdf)
Sven Wimnell 25 juni 2010 :
En fortsättning på 36-39zd.
Samhällsplaneringens problem,
gymnasiet och politik april-juni 2010.
http://wimnell.com/omr36-39ze.pdf
Sven Wimnell 25 oktober 2010 :
En fortsättning på 36-39ze. Samhällsplaneringens problem,
grundskolan och politik hösten 2010.
http://wimnell.com/omr36-39zf.pdf
Sven Wimnell 30 november 2010 :
En fortsättning på omr 36-39zf. Klassifikationssystemet, samhällskunskapen,
partierna, skatterna,
s-problemen, framtidsplaneringen, hälsa och jämlikhet mm.
http://wimnell.com/omr36-39zg.pdf
Sven Wimnell 20 december 2010 :
Klassifikationssystem för verksamheter. Förbättring
av länkkataloger för Samhällskunskapen i skolan.
Regeringens arbete.
http://wimnell.com/omr36-39zh.pdf
Sven Wimnell 30 december 2010 :
Samhällskunskap, framtidsplanering och hjälpmedel för
socialdemokraterna när de ska forma sin nya politik.
http://wimnell.com/omr36-39zj.pdf
Sven Wimnell 18 feb 2011:
Till socialdemokraternas valberedning.
Om politik för en ny partiledare.
http://wimnell.com/omr36-39zk.pdf
Sven Wimnell 051015:
Om EU. Politikområden. Kommissionen. Parlamentet. Utskott. Ledamöter.
EU-nämnden. EU-historia. mm. Förslag till ny konstitution. Grundlag.
Folkomröstningar. Lagrådet. Junilistan.
(http://wimnell.com/omr32a.pdf)
Beskrivningar av olika slag. Ej kompletterad efter 2008. Nytt finns i ovanstående sammanställningar.
Innehåll:
Makten pratar ihop sig på torsdagar. 080512.
Ett inre kabinett gynnar småpartierna. 080512.
Skapa FN-parlament. 080514.
Världen behöver global demokrati. 080514.
Planering och styrning.
En svensk världsplanering behövs. 080514.
Om Islam och demokratin.
Neutralitet.
Socialdemokratin stöder en försvagad demokrati.
Om demokrati, välfärdsfördelning, EU och EMU.
Demokratin bit för bit.
Pris om makt.
Svenska regeringens årsbok om EU 2001.
Italien gör en gir åt höger. 080516.
Länkar till Internet.
DN 080504:
"Makten pratar ihop sig på torsdagar"
"Den verkliga makten i Sverige samlas i all tysthet en timme varje torsdag: Inre kabinettet, i regeringskretsen känt som IK. Det består av de fyra borgerliga partiledarna och statssekreteraren HG Wessberg. Vad som bestäms här gäller."
"Strax före klockan åtta på torsdagsmorgonen anländer de första statsrådsbilarna till Rosenbad. Statsminister Fredrik Reinfeldt är först på plats. Därefter kommer centerledaren och näringsminister Maud Olofsson, följd av fp-ledaren och utbildningsministern Jan Björklund. Sist anländer kristdemokraternas partiledare, tillika socialministern, Göran Hägglund. Om en timme ska hela regeringen samlas, som alltid på torsdagar.
Man hälsar och flamsar lite, för dessa fyra personer känner varandra väl. Just denna torsdag har de låtit DN komma in och ta en bild, men efter fem minuter stängs dörren. Mötet kan börja. Rummet ligger högst upp i Rosenbad och kallas internt "väntrummet". Det är här ministrarna samlas innan de går in till sitt sammanträde i rummet intill.
Sist in träder H G Wessberg, doldisen i sammanhanget. Han är Reinfeldts statssekreterare och i praktiken Inre kabinettets sekreterare.
Det är här de svåra kompromisserna mejslas fram, de långsiktiga strategierna planeras och de stora besluten dryftas, det må gälla regler för anhöriginvandring eller försäljningen av Vin & Sprit.
Att de fyra borgerliga partierna pratade ihop sig ordentligt på en lång rad områden före valet menar de själva är den främsta orsaken till frånvaron av regeringskriser och långbänkar. Enligt fp-ledaren Jan Björklund är det den stora skillnaden mellan dagens regering och den koalition som Thorbjörn Fälldin (c) bildade 1976.
- Då hade man inte pratat ihop sig före valet, varken i stora eller små frågor. Det var en förklaring till att det blev regeringskriser då, säger Jan Björklund.
Han menar att om inte socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet gör samma sak så är regeringskriser precis vad man kan vänta om "olyckan är framme" och de vinner nästa val.
Jan Björklund jämför också med den förra s-regeringen:
- När olika statsråd var oeniga i Göran Perssons regering avgjordes frågorna troligen av Göran Persson själv till slut. Men i en koalition krävs ett organ där de fyra partierna är delaktiga. Regeringen kan inte fatta beslut om inte de fyra är överens.
I en koalitionsregering måste alla deltagande partier vara med på alla beslut. För att det ska fungera finns nu i Rosenbad ett samordningskansli. Där har vart och ett av de fyra allianspartierna sina handläggare och var sin statssekreterare.
Av och till händer att en fråga inte löses (eller "löses ut" som den interna frasen lyder) i samordningskansliet. Det är då den går till Inre kabinettet. En sådan fråga var den om anhöriginvandring. Migrationsministern Tobias Billström, som är moderat, lade fram ett förslag som i korthet gick ut på att personer som fick uppehållstillstånd i Sverige först måste ha jobb och bostad för att ta hit sin familj.
Det kunde i praktiken betyda långa separationer för exempelvis flyktingar från Irak som fått asyl, medan deras hustrur och barn väntade i Irak eller Syrien kanske i åratal.
Det ville inte kristdemokraterna - familjens främsta värnare i regeringen - acceptera. Ett par omgångar diskuterades frågan av de fyra partiledarna tidiga torsdagsmorgnar, medan statssekreteraren H G Wessberg förde anteckningar i sin svarta bok (formella protokoll skrivs inte).
Kd-ledaren Göran Hägglund, den enda med avvikande mening, visste inte när han satte sig ner med Inre kabinettet den morgonen hur mötet skulle sluta.
- Frågan hade varit uppe vid mer än ett tillfälle för att vi skulle få tillfälle att diskutera det i våra egna grupper. På det sista möte som den var uppe fick jag gehör så att jag till sist tyckte att vi kunde få en acceptabel helhet.
Kristdemokraterna fick igenom en maximal tidsgräns på fyra år för försörjningskravet.
Hur Inre kabinettet (alla i Rosenbad säger IK) ska fungera finns inte reglerat. Det finns inte i regeringsformen eller några andra statuter.
Av de fyra partiledarna i alliansen talar tre om besluten som fattas i Inre kabinettet.
- IK finns ju inte i grundlagen, så formella är de ju inte, säger fp-ledaren Jan Björklund. Men det är klart att om IK har fattat ett beslut finns det ingen annan institution i regeringsapparaten som rubbar det.
Fredrik Reinfeldt ser betydligt mer formellt på saken:
- Vi fattar inte beslut. Jag inser att det kanske blir lek med ord, men vi är medvetna om att det i regeringsformen inte finns ett beslutsorgan som heter Inre kabinettet. Vi sitter inte med textmässigt förberedda beslutsförslag som vi röstar igenom.
Över huvud taget röstas det inte i Inre kabinettet. Reinfeldt liknar det snarare vid en förhandling.
- En klassisk förhandling i en krets av förtrogna som har lärt sig att jobba väl tillsammans. Alliansens grunddevis från Högfors gäller: Alla ska bidra och alla ska vinna på det, säger han.
Centerledaren Maud Olofsson:
- Ibland får kristdemokraterna sin vilja igenom, ibland får vi det. Men vi sitter inte och räknar: "Nu har centerpartiet fått tre, nu måste folkpartiet få något "
Strax före klockan nio avslutar Inre kabinettet mötet. Då strömmar övriga statsråd in i väntrummet inför regeringens sammanträde.
Men statssekreteraren H G Wessberg tar sin svarta bok med anteckningar och går tillbaka till sitt arbetsrum. Där väntar de fyra partiernas representanter i samordningskansliet, alla med titeln statssekreterare: Mikael Sandström från moderaterna, Anna-Karin Alterå från centern, Helena Dyrssen från folkpartiet och Jakob Forssmed från kristdemokraterna.
Nu ska de få veta vad Inre kabinettet kom fram till - exempelvis kompromissen i fråga om anhöriginvandring. Därefter kan de gå tillbaka och förbereda ett regeringsbeslut som då alla fyra partier kommer att stå bakom.
Tre av de fyra statssekreterarna i samordningskansliet har intensiva kontakter varje dag med sina partiledare. På frågan hur ofta hon pratar med Anna-Karin Alterå svarar Maud Olofsson:
- Flera gånger om dagen. Hon sms-ar: "Jag vill prata med dig om två ärenden." Eller: "Jag tänker säga ja till detta, är det okej?" Det rör alla möjliga olika frågor.
Samma gäller fp och kd. Undantaget är moderaterna, i första hand för att de kontakterna snarare sköts av H G Wessberg.
Fredrik Reinfeldt när misstankar om att oppositionen tycker att Inre kabinettet är mystiskt.
- Eftersom vi i det här landet nästan bara haft enpartiregeringar försöker man mystifiera allt annat, säger han. Slutsatsen från statsvetare och socialdemokrater är ibland att det bara ska kunna bli en socialdemokratisk regering. Därför försöker de misstänkliggöra att det finns arbetsmetoder som återspeglar andra förhållanden.
Enligt socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog diskuterar partiet internt redan nu hur en kommande koalitionsregering med vänsterpartiet och/eller miljöpartiet ska fungera.
- Vi har ett samtal i gång med våra medlemmar om hur olika konstellationer skulle kunna se ut och vad samarbetet skulle innehålla, och vi har det också med våra samarbetspartier. Jag tvekar inte en sekund om att vi kommer att komma fram till en lösning, säger hon.
Oppositionen tänker i förväg redovisa hur en rödgrön koalitionsregering ska arbeta, säger Marita Ulvskog.
- Det är vår bestämda ambition att redovisa så mycket som möjligt före valet så att väljarna vet vad de har att ta ställning till. Hur detaljerat det ska vara återstår att se.
- Man måste alltid komma till en samsyn som innebär att alla accepterar det. Det är kollektivt beslutsfattande som gäller i en regering, något annat är inte möjligt.
Marita Ulvskog avvisar de borgerligas tal om att en blivande koalition måste prata ihop sig i detalj om politiken för att samarbetet ska fungera, som alliansen gjorde.
- Sampratande före ett val räcker inte, man måste ha samarbetat också, säger hon. Det är viktigt att man har en vana vid att komma överens. Vi har samarbetat intensivt från slutet av 90-talet och fortsätter göra det i opposition genom att skriva gemensamma reservationer i riksdagen. Vi har många gemensamma möten och förberedelser.
Socialdemokraterna har i modern tid alltid regerat som minoritetsregering, på senare år med stöd av vänsterpartiet och miljöpartiet
som dock aldrig haft egna statsråd.
Nu säger Marita Ulvskog att "många socialdemokrater" hellre ser dem i regeringen så att de får vara med och ta ansvar för hela regeringens politik. Det skulle innebära mindre risk för att småpartier kan hamna i en utpressarsituation.
- Den här gången handlar det om att söka stöd för en majoritetsregering.
Mats Carlbom
mats.carlbom@dn.se"
DN 080504:
"Ett inre kabinett gynnar småpartierna"
"DN:s nyhet om Inre kabinettet som styr den borgerliga koalitionsregeringens arbete borde få det att vattnas i munnen på vänsterpartiets Lars Ohly och miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Efter en valseger 2010 kan de med Reinfeldtregeringen som förebild tillskansa sig en unik maktposition. Socialdemokraterna har ingen erfarenhet av koalitionsregerande sedan 1950-talet, då partiet under Tage Erlander samregerade med Gunnar Hedlunds bondeförbund några år. Sedan dess har partiet ensamt styrt Sverige under många år om än ibland som minoritetsregering i samarbete med olika oppositionspartier."
"Men det alternativet
finns inte efter nästa val; miljöpartiet har sagt definitivt nej och kommer att rösta ner ett sådant försök i riksdagen. En rödgrön koalition med två eller tre partier verkar vara enda realistiska alternativet efter en vänsterseger.
Därför drar även vänsterblockets politiker lärdom av de borgerligas koalitionsregerande. En "vänsterallians" får inte misslyckas med sammanhållningen om de borgerliga klarat det.
Det här är tredje gången i modern tid som de borgerliga samregerar. En tydlig utveckling är att samordningen mellan departementen och mellan partierna successivt fördjupats.
I Fälldinregeringarna 1976-82 hade varje partiledare ett samordningskansli placerat på sitt eget departement. Rapporterna talade om att de närmast bekrigade varandra.
I Bildtregeringen 1991-94 flyttades partiernas samordningskanslier in på Statsrådsberedningen i statsministerns kansli. Men varje parti hade fortfarande ett eget samordningskansli lett av en statssekreterare. Och när de inte kunde komma överens ramlade konflikterna in direkt på regeringssammanträdena.
I Reinfeldtregeringen finns det bara ett samordningskansli för de fyra partiernas statssekreterare, vilket troligen gör att samarbetet blir intensivare. Men den stora skillnaden är inrättandet av "IK", Inre kabinettet, som det berättas om i artikeln härintill. Kompromisserna förhandlas slutgiltigt fram av de fyra partiledarna.
Moderaterna besätter hälften av ministerposterna i regeringen, och de flesta tunga posterna, men vid IK:s "förhandlingar" är moderatledaren Fredrik Reinfeldt bara en av fyra vid bordet. I varje regering har finansministern en särskilt tung roll och anses som den näst viktigaste efter statsministern. Men vid IK:s förhandlingar är inte Anders Borg med.
Även om den borgerliga regeringens politik visar att Fredrik Reinfeldt utnyttjar moderaternas storlek hårt i IK:s förhandlingar och driver sin förtrogne Anders Borgs förslag, ger det här ändå helt nya perspektiv på maktrelationerna mellan ministrarna i regeringen. De fyra partiledarna blir ett informellt överorgan över resten av regeringen.
Det är de här stora skillnaderna i maktbalans mellan en enpartiregering och en koalitionsregering som gör att det funnits så stort motstånd i den socialdemokratiska rörelsen mot att släppa in andra partier på ministerposterna.
För de många åren med minoritetsregerande har gett den socialdemokratiska rörelsen en unik ställning. Socialdemokratiska kommun- och landstingspolitiker har kunnat ringa direkt till "sin" minister för att framföra sina krav. LO-ledningen har varje vecka kunnat tala om för "sin" regering vad den förväntar sig för beslut.
Med en koalitionsregering försvinner den direktlinjen till regeringssammanträdena. "IK" bryter den maktlinjen.
Vad LO-chefen Wanja Lundby Wedin sagt till statsminister Mona Sahlin vid middagen i LO-borgen, eller vad finansminister Thomas Östros och näringsminister Sven-Erik Österberg sagt vid vu-mötet, är inte det avgörande för en rödgrön regerings beslut.
Avgörande blir vad Mona Sahlin kan komma överens om i IK:s förhandlingar med vänsterpartiets Lars Ohly och miljöpartiets språkrör.
Därför är nyheten om "IK" dubbelt intressant.
Henrik Brors
henrik.brors@dn.se"
DN 2008-04-22:
"Skapa FN-parlament"
"Alf Svensson, Torbjörn Tännsjö med flera vädjar om en parlamentarisk församling i Förenta Nationerna."
"Mänskligheten står inför uppgiften att säkra överlevnaden och välbefinnandet för framtida generationer på jorden, samtidigt som de naturliga betingelserna för liv bevaras.
Om vi vill försäkra oss om internationellt samarbete och en förstärkt legitimitet hos Förenta Nationerna samtidigt som vi förstärker organisationens handlingskraft, så måste människor ges en möjlighet att bli mer effektivt och direkt involverade i organisationens verksamheter. Vi förordar därför att man gradvis bygger upp ett system av demokratiskt deltagande och representation på den globala nivån. Ett oundgängligt steg är då att det upprättas en rådgivande parlamentarisk församling vid Förenta Nationerna. Utan att det i ett första steg är nödvändigt att göra förändringar i FN-stadgan är det möjligt att, genom inrättandet av en sådan församling, skapa en väsentlig förbindelselänk mellan FN-systemet, regeringarna, de nationella parlamenten och det civila samhället.
En sådan parlamentarisk församling skulle inte bara utgöra en ny institution; såsom ett uttryck för folkens röst skulle församlingen vara en manifestation av, och ett verktyg för, en förändrad medvetenhet om, och en ny förståelse av, internationell politik. Församlingen skulle bli en politisk katalysator för framtida förändringar av det internationella politiska systemet liksom den internationella rätten. Den skulle också på ett verksamt sätt bidra till att förstärka Förenta Nationernas förmåga att förverkliga sina överordnade mål och bidra till att globaliseringen i världen antar goda former.
En parlamentarisk församling vid Förenta Nationerna kunde initialt vara sammansatt av parlamentariker från respektive land.
Vi riktar oss härmed till Förenta Nationerna och till regeringarna i medlemsstaterna att upprätta en parlamentarisk församling vid Förenta Nationerna. Vi uppmanar alla organisationer, beslutsfattare och medborgare, som känner engagemang i ett gemensamt internationellt intresse, att understödja denna appell. Det går att läsa mer om appellen på http://en.unpacampaign.org/index.php
Initiativet till appellen har tagits av FN:s förre generalsekreterare Dr Boutros Boutros Ghali, och han har undertecknat det tillsammans med ett par tusen parlamentariker och intellektuella världen över.
MARIA CARLSHAMRE, ledamot av EU-parlamentet, AGNE HANSSON, fd riksdagsledamot, THOMAS HELGESON, affärsanalytiker, HUSSAM HEYDARI, professor, DAYANA JADARIAN, juridisk rådgivare, ÅSA LINDESTAM, riksdagsledamot, THOMAS MARQUART, doktorand, CARL SCHLYTER, ledamot av EU-parlamentet, ALF SVENSSON, riksdagsledamot, TORBJÖRN TÄNNSJÖ, professor, FOLKE TERSMAN, professor, HARMUT TRAUNMÜLLER, professor, ANDERS WIJKMAN, ledamot av EU-parlamentet"
"Världen behöver global demokrati."
ETC. 08-05-09:
"I veckan firas Europadagen, men är inte många av våra problem – som klimatet – globala? Det behövs, skriver Torbjörn Tännsjö, en plattform som omfattar alla nationer. Första steget är ett provisoriskt världsparlament. Målet: En global demokrati."
"Miljöhoten mot mänskligheten blir allt mer uppenbara. Global uppvärmning väntar, om inte världens nationer slår in på en radikalt ny kurs. Ändå misslyckas våra politiska ledare med att finna en rimlig lösning. Misslyckandena beror varken på dumhet eller på illvilja. De beror på ett systemfel. De beror på att världens politiska ledare saknar mandat att handskas med frågor som denna. Och då spelar det ingen roll hur mycket statsminister Reinfeldt och miljöminister Anders Carlgren predikar för resten av världen.
Problemet är globalt men våra regeringar och statschefer är valda för att lösa nationella problem. De har sina väljares uppdrag att på bästa sätt företräda den egna nationen. Och varje nation har ett intresse av att själv göra så lite som möjligt åt klimatproblemen, medan andra nationer gör så mycket som möjligt. När alla tänker på det viset är det inte att undra på att försöken att finna hållbara och genomförbara lösningar misslyckas. Det är i själva verket vad man kan förvänta sig.
Finns det något sätt att lösa pressande globala problem? Jo, men de måste hanteras på global nivå. I min bok, Global Democracy. The Case for a World Government, argumenterar jag för global demokrati. Det är en kontroversiell tanke. Ändå tycks den delas av en växande skara samhällstänkare världen över, liksom av mäktiga rörelser. Den katolska kyrkan har till exempel tagit ställning för den.
Det vore emellertid oklokt att vänta med lösningen av de miljöproblem vi nu står inför tills en världsregering har inrättats. Något måste göras omgående. Här är ett enkelt förslag till den svenska regeringen: Ta initiativ i FN:s generalförsamling för att en tillfällig konferens ska hållas med parlamentariker från hela världen. En sådan konferens kan inkallas omgående och den skulle utgöra början till ett spännande politiskt experiment.
Varje nation får sända tre parlamentariker till den tillfälligt sammankallade församlingen. Två utsedda av majoriteten i respektive parlament, en utsedd av oppositionen. Mandatet till församlingen är att tänka globalt på klimatfrågan. Församlingen bör se på sig själv som ett provisoriskt världsparlament. Det gäller att resonera sig fram till ett förslag till lösning som är sådan att ingen rimligen, på förnuftiga grunder, kan motsätta sig det.
Är det rimligt att den politiska viljan kommer att finnas i alla nationer? Kommer USA att ställa sig utanför? Det är svårt att tro. USA:s retorik har ju gått ut på att kritisera FN för att vara odemokratiskt. Det aktuella initiativet skulle ju innebära början på en demokratisering av FN. Det borde inte vara svårt att skapa opinion i USA för att USA ska delta. En ny statsledning skulle få ett unikt tillfälle att förbättra USA:s internationella anseende genom att delta.
Hur ska då en nation som Kina ställa sig? Kan de alls utse några representanter från oppositionen? Det blir spännande att se - och en evig skam för Kina om man misslyckas. Men tänk om representanter från Kina och andra ickedemokratiska nationer ändå utses, men i realiteten representerar respektive regering och helt saknar förmåga att reflektera från ett opartiskt och globalt perspektiv på de frågor som ska avhandlas?
Detta vore trist, men inget hinder mot förslaget. Vem vet vad som skulle hända med delegaterna från ickedemokratiska länder, då de tvingades delta i öppna resonemang, på lika villkor med andra parlamentariker, med syfte att finna den globalt sett bästa lösningen på problemen. Kanske skulle det åtminstone bland dessa delegater väckas en aptit för mer demokrati i den egna nationen!
Om ett förslag som detta avlöpte lyckligt så skulle det nog finnas många som ville utveckla idén vidare. Till dem hör författaren av denna artikel. Jag har liksom många intellektuella och parlamentariker världen över undertecknat ett upprop för inrättandet av en permanent parlamentarisk församling inom FN.
Mer om detta upprop, som tillkommit på initiativ av FN:s förre generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali, finns att läsa på www.unpacampaign.org I tider av globalisering ökar behovet av gemensamma beslut - på en internationell nivå.
I veckan firas Europadagen runtom i vår världsdel. Men varför begränsa sig till Europa och till EU, när så många av våra allvarliga problem är globala? Rädslan för en ”superstat” får inte hindra en global demokratiplattform som faktiskt kan rädda oss från miljökatastrofer och andra katastrofer världen kan ställas inför."
Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet. Hans nya bok hittar du här, och royalties går till Oxfam."
Planering och styrning.
En svensk världsplanering behövs.
Man bör skilja noga mellan planering och styrning. Man kan planera vad som helst utan att ha några möjligheter att styra det som planeras. Svenskarna har inte möjligheter att direkt ingripa i demokratiska styrningar eller utvecklingar i andra länder. Svenskar kan inte styra processerna i Ryssland, USA, Japan, Kina eller något annat land, men kan hålla en planering som gäller hur det var, hur det är, hur det kan bli och hur det bör bli i dessa länder.
Svenskarna är beroende av utvecklingen i andra länder och har förpliktelser genom överenskommelser att medverka i världens utveckling, det är viktigt att svenskarna får en uppfattning om hur det kan och bör bli i andra läner. Därför bör Sverige hålla sig med en svensk världsplanering som underlag för svenskarnas agerande i världen.
Planering innebär att man ställer frågor och svar om hur det var, hur det är, hur det kan bli och hur det bör bli. Frågorna bör gälla väsentliga saker. Sådan planering bör ständigt pågå och ändras vartefter som förutsättningar och förhållanden ändras.
För att kunna hålla en världsplanering måste man ha en planering för förhållandena i Sverige, något som finns i någon mån men behöver utvecklas. Det är politikernas, regeringens och riksdagens uppgift. Det sägs att regeringen styr riket, men den gör det utan tillräckligt bra planering. Nästan varje dag ger massmedierna exempel på brister i de planeringar som finns.
Demokratin.
I Sverige räknar vi med att makten utgår från folket. Det är den s k representativa demokratin som gäller, dvs folket väljer i allmänna val representanter som styr i riksdag, kommuner, landsting och till liten del även EU-parlamentet.
Om det ska bli god demokrati måste det väljande folket ha goda kunskaper och värderingar om det som ska styras, det ska överföras till representanterna och dessa ska ha goda kunskaper och värderingar och kunna styra väl med hänsyn till framtiden på kort och lång sikt och med hänsyn till krav och behov både i Sverige och i världen för övrigt. På varje punkt i denna kedja finns det stora brister som gör att demokration fungerar illa och alltför dåligt.
Det första steget gäller folkets kunskaper och värderingar om det som ska styras och det är alldeles klart att folket inte har tillräckliga kunskaper och inte har tillräckliga kunskaper om värderingar som behövs i dagens komplicerade värld. Samma gäller för representanterna som man kan ställa större krav på. Överföringen från folket till representanterna görs av de politiska partierna och har stora brister och det gäller också styrningarna som görs. De valda representanterna delegerar ofta styrningar till underliggande tjänstemän och nämnder o d. Riksdagen stiftar lagar och styr med budgetpengar o d och delegerar till regeringen och den i sin tur i stor utsträckning till myndigheter, bolag o d. Möjligheter till fel i överföringar är enorma. Det behövs tydlighet i alla överföringar och goda kontroller av att överföringarna blivit rätt gjorda. Det är vanligt med otydlighet i överföringarna och att det efteråt år svårt att hitta någon ansvarig för fel.
Det första steget om folkets kunskaper och värderingar.
Varifrån får människor sina kunskaper? Man har egna minnen från sin levnad, från sin närmaste omgivning, från berättelser där, från tidningar och tidskrifter, radio, TV, film, böcker, föredrag och kurser, skolan, yrkesverksamheter, och sedan ett tiotal år från Internet.
Man måste vara hundra år gammal för att kunna ha några egna minnen från tiden för första världskriget. 90-åringar kan ha minnen från 1920-talet och 80-åringar kan minnas från och med 1930-talet, i Sverige har de varit med om de tidiga rundradiosändningarna, de första ljudfilmerna och civilflygets barndom med småplan som landade på vattnet och för tio kronor tog upp några passagerare för en kort rundtur i luften. På 30-talet kunde de se Hitler på journalfilmer och höra honom i radio inviga olympiska spelen i Berlin 1936, ett förspel till andra världskriget som bröt ut hösten 1939.
De som nu är 70 år var mest i förskoleåldern under andra världskriget som slutade 1945 med atombomberna. Dagens 60-åringar föddes 1947 och började skolan ungefär då TV-sändningar började i Sverige och de första satelliterna kom upp. 50-åringarna föddes 1957, började skolan på 60-talet och var 10 år då högertrafiken infördes. 40-åringarna föddes 1967 och började skolan när det s k miljonprogrammet, bygge av en miljon bostäder, var slutfört, “rekordåren” var slut och den första borgerliga regeringen på länge kom till.
De som nu är 40-50 år och har ledande positioner i Sverige har egna minnen bara från ett par-tre decennier i slutet av 1900-talet. De som nu går i grundskolan och gymnasiet har inga egna minnen från tiden då det inte fanns Internet och datorer och mobiltelefoner var ovanliga.
De som 2006 fick rösta för första gången var födda 1988 och hade inga egna minnen från tiden före tidigast 1991 då de var tre år gamla. För att kunna rösta väl måste man ha kunskap om det förgångna och förstagångsväljarna måste ha fått kunskaper om tiden före 1991 genom skolan och på andra sätt. Valda representanter i 40-årsåldern har inga egna minnen för tiden före 1970 då de var tre år, eller 1980 då de var 13 år.
Det som hände innan man var född kan vara svårt att förstå och få grepp om. Beskrivningar om världen utanför Sverige fanns förr inte så mycket av som idag. På 1930-talet talade man om infödingar och naturfolk som efterblivna och något mycket avvikande från de civiliserade. Numera har de forna infödingarna blivit människor med mänskliga rättigheter. Regeringens intresse för europafrågor var litet på 1970-talet, nu måste den följa med vad som händer i Europa fastän inte mycket märks av det. Klimatproblemen har ”satt världen på kartan”.
Med hänsyn till att jordklotet blivit en angelägenhet för alla behövs mer kunskaper om världen och dess problem.
Hur ska man kunna förbättra världen?
Svenska väljare okunniga.
SvD 080119:
“Svenska väljare okunniga.
Inte ens hälften av väljarna visste att det var en socialdemokratisk regering som styrde i Sverige när de skulle rösta i valet 2006. Okunnigheten i valmanskåren var också stor i frågor om om arbetslösheten och om vilket parti som olika politiker kandiderade för.
Det är professor Sören Holmberg vid Göteborgs universitet som nu presenterat ytterligare siffror från väljarundersökningarna som gjordes i samband med valet 2006. Liknande undersökningar har gjorts sedan 1960-talet och en del av materialet handlar om hur kunniga väljarna är när de går in i vallokalen.
– Det finns stora luckor och det man kan se är att de allra mest grundläggande kunskaperna blir sämre för varje gång, säger Sören Holmberg.
Under 1960-talet kunde mellan 65 och 70 procent av väljarna tala om hur den sittande regeringen såg ut. Inför 2006 års val var det bara 46 procent som visste vilket parti som satt i regeringen. Resten hade inte en aning eller gissade på något helt annat parti än socialdemokraterna.
Flest okunniga väljare har socialdemokraterna och det rör sig då om vilka partier som finns, hur Sverige styrs politiskt, enkla personfrågor och vad olika sakfrågor handlar om. Av de kunnigare väljarna röstar flest på folkpartiet och sedan moderaterna.
Kunskapsnivån påverkar även viljan att rösta överhuvudtaget. 40 procent av okunniga avstod från att rösta medan 95 procent av de kunniga utnyttjade sin möjlighet att välja.
På 1960-talet kunde 60 procent av de tillfrågade namnge en lokal eller regional politiker som kandiderade till riksdagen. Vid mätningen 2006 var det bara 40 procent.
– Och detta trots att exponeringen i medierna blivit mycket större och att vi hade personval för tredje gången. Fiasko är väl rätta ordet för den reformen, säger Sören Holmberg.
Undersökningen visar också att kunnigheten ökar ju äldre man blir. De allra äldsta pensionärerna, 71-80 år, var bäst på att sätta partibeteckning efter olika politikernamn jämfört med förstagångsväljarna 18-21 år. Hela 92 procent av de äldre visst att Bosse Ringholm var socialdemokrat medan 30 procent av de unga anade det.
Motsvarande siffror för Jan Eliasson (s) var 80 mot 17 procent, för Carin Jämtin (s) 68 mot 15 procent, Karin Pilsäter (fp) 60 mot 2 procent, Gunilla Carlsson (m) 42 mot 2 procent, Yvonne Ruwaida (mp) 35 mot 2 procent, Alice Åström (v) 21 mot 1 procent medan bara 4 procent av de äldre och 3 procent av de yngre visste att Fredrick Federley är centerpartist.
Fredrik Mellgren 08-13 58 59 fredrik.mellgren@svd.se “
Förslaget om en parlamentarisk församling i FN.
Förslaget kan låta bra, men om det ska komma ut något bra ur den måste den ha bra underlag för beslut och rekommendationer. Den behöver en världsplanering som tar in alla väsentliga problem. Det är svårt att tro att det snabbt kan tillskapas en sådan, och det är svårt att tro att världens drygt 6 miljarder personer på goda grunder, med goda kunskaper, skulle kunna rösta om åtgärder.
En början skulle kunna vara, att Sverige började göra en svensk världsplanering med utgångspunkt från våra erfarenheter och önskemål. När den planeringen kommit igång och fungerat en tid kan det kanske vara dags att visa upp den för andra länder som vill vara med i en parlamentarisk församling i FN.
En parlamentarisk församling i FN utan en god världplanering som grund skulle kunna göra ont värre. Man har efter den borgerliga regeringens tillträde kunnat se svåra följder av dess inriktning av Sveriges framtid. Och vi är ändå bara en promille av världsbefolkningnen och borde kunna komma överens om en bättre planering för Sverige.
Hur ska en parlamentarisk församling i FN kunna förbättra världen? I FN:s fackorgan finns mycket kunskaper, men finns det någon som gör en plan för världens utveckling? En plan borde utgå från välfärdsfördelningen i världen. Hur den varit, är, kan bli och bör bli.
Om Islam och demokratin.
DN 080302 Sid Kultur 6:
" Huset med många rum. Är islam en fredens eller
krigens religion? Det beror helt på vem man frågar, i dag
tar sig allt fler rätten att läsa och tolka grundtexterna på
ett sätt som påminner om den kristna reformationen.
Vem är det egentligen som bestämmer vad en viss religion är? Är det
Benedictus XVI, pastor Green, Helle
Klein eller en militant ateist som
Christopher Hitchens som avgör vad
som egentligen utgör kristendomens kärna? Den
kärna som inte kan kompromissas bort i försök
att göra religionen anpassad för det tidiga 2000-
talet.
Frågor som dessa har inga slutgiltiga svar som
en gång för alla avgör vad som är kristendom
och vad som inte är det. Påven har inte längre
monopol på kristna sanningar, men det har
ingen annan heller.
I sin bok "Arguing the Just War in Islam"
funderar John Kelsay kring dessa frågor i ett
muslimskt perspektiv. Han inleder bokens första
kapitel med ett par citat: "Islam är fred" som
yttrades av George W Bush i september 2001. Det
följs av ett yttrande av Usama bin Ladin: "Islam
är det heliga krigets religion... på det att Guds
ord och religion skall härska oinskränkt."
Det är väl inte orimligt att i detta fall fästa
större vikt vid Usama bin Ladin som, kan man
väl förmoda, ägnat mer tid att studera islam än
vad USA:s president har gjort. Kelsay varnar
sina läsare: "De som vill hävda att islam inte har
något att göra med attentaten den 11 september
eller med irakiska upprorsmäns metoder kommer inte att finna något stöd här. Fakta talar sitt
tydliga språk. Usama bin Ladin, Ayman al-Zawahiri och andra militanta islamister stöder sig på
några av de centrala praktikerna och motiven i
den islamiska traditionen."
Kelsays bok är emellertid inte ytterligare en i
raden av illa informerade böcker som vill skrämma okunniga läsare. Men den är inte heller en
i den nästan lika långa raden av böcker som
hävdar att islam inte bara oproblematiskt låter
sig förenas med samtida västerländsk demokrati
utan att dess historia visar att den på nästan alla
punkter varit mer tolerant än vad kristendomen
har varit.
Den är i stället ett försök att objektivt analysera sharia - den på Koranen och Muhammads
exempel grundade religiösa lagen. Kelsay beskriver koncist hur sharia har använts genom seklerna ända fram till i dag då moderna muslimer
anstränger sig för att visa att sharia kan modifieras i mer tolerant, liberal riktning. Och hur det
också inom islam finns betydande och ganska
ortodoxa tänkare som tolkat sharias bud om
det rättfärdiga kriget på sätt som inte radikalt
skiljer sig från vad västerländska filosofer har
kommit fram till. Sålunda förbjuds attacker mot
icke-stridande, mot barn, slavar, kvinnor, blinda,
halta och lytta. Ledande muslimska teologer har
fördömt såväl 11 september som de samordnade
attackerna mot USA:s ambassader i Kenya och
Tanzania. Däremot har de inte, enligt Kelsay, på
samma sätt fördömt attacker mot västerländska
intressen på arabiska halvön.
Dessa idéer är emellertid inte entydiga. Sålunda menar somliga att detta förbud mot civila mål
inte omfattar Israel, eftersom alla där potentiellt
är soldater. Andra går ännu längre och säger
att förbudet inte ens inkluderar demokratier. I
sådana har alla del i de handlingar som landets
regering begår; utför den ogudaktiga handlingar
så är alla skyldiga. al-Qaidas ledargarnityr argumenterar på det sättet. Usama bin Ladin och
Ayman al-Zawahiri hävdar att amerikaner och
amerikanska intressen är lovliga mål i det heliga
kriget.
Denna punkt berör ett problem som har vidare
implikationer och som är äldre än al-Qaida:
relationen mellan demokrati och islam, mellan
religiösa regler och sekulär lag. Det gäller i viss
grad för andra religioner men är ett särskilt svårt
problem för de religioner som vilar på gudomliga uppenbarelser; i synnerhet för islam och
dess heliga skrift Koranen som är Guds ord och
det till den grad att det länge var snudd på hädelse att översätta denna text. Den dogmen har
man sedan tvingats tumma på när islam blev en
global religion och endast en minoritet av dess
bekännare har arabiska som modersmål.
Demokratin innebar att en sekulär majoritets
tankar och önskemål kan övertrumfa Koranens,
det vill säga Guds, påbud. Demokratin kan så att
säga rösta bort Gud och säga till Honom att Han
harfel.
Kristna bekännare har det lättare, eftersom
få bland dem benhårt hävdar att varje ord i Bibeln har gudomligt ursprung. Under de senaste
hundrafemtio åren eller så har dessutom teologer underkastat både nya och gamla testamentet
en filologisk och historisk granskning som vore
de vanliga historiska dokument. Att göra något
liknande med islams heliga bok är i bästa fall
kontroversiellt, i många fall förenat med livsfara.
De till islam avogt inställda har koncentrerat
sig på denna linje, den som säger att islam inte
går att reformera. Att denna religion en gång för
alla är stöpt i en närmast totalitär och oföränderlig form som det är svårt att förena med de
värden som omhuldas i samtida demokratier.
John Kelsay, som är professor i religion vid Florida State University, hör inte till denna skara. I
sin bok lyfter han i stället fram andra, alternativa
traditioner i islam, traditioner som är nästan lika
gamla som islam och där sharian inte har varit
ett för alltid fixerat system av lika grymma som
absoluta lagar.
Sharia, ett ord som kan översättas "med en
väg som leder till vatten" eller till "vederkvickelse", var länge en domän där de lärda hade
försteg. Islams teologer, ulama, tolkade Koranens text men också de traditioner som vuxit
upp kring profetens göranden och låtanden. För
många var det en fråga om att mer eller mindre
okritiskt och mekaniskt applicera lagen, en imitation, taqlid, av det man ansåg var de sedvänjor
som gällde på den arabiska halvön när Muhammad styrde och ställde där under ett par decennier i början av 600-talet.
Andra valde en annan väg. I stället för
att mekaniskt applicera en påstådd
historisk praxis använde de sitt eget
omdöme, de tolkade efter bästa
förmåga de gamla texterna. De såg
motsägelser i Koranen och menade att en senare
sura - kapitel - kan modifiera innebörden av
en tidigare. På samma sätt kan olika traditioner
upphäva varandra. Ijtihad brukar denna rätt till
en egen tolkning kallas (det är i grunden samma
ord som jihad).
Obetänksamma eller okunniga analytiker av
islam brukar ofta säga att ijtihad och en muslimsk reformation är vad som behövs. Men
ijtihad garanterar inte att islam skulle förändras
i en riktning som anses önskvärd bland liberala
västerlänningar. Tvärtom. En av de mest berömda att praktisera rätten att dra egna slutsatser
var Ibn Taymiyya - en djupt konservativ teolog
från 1300-talet som har blivit ett fördömde för
flera av dagens hätskaste islamister. En annan
var Abd al-Wahhab som har givit sitt namn åt
den mycket konservativa för att inte säga reaktionära wahhabitiska riktningen som dominerar
i Saudiarabien och, genom frikostiga saudiska
donationer, på många andra håll i världen.
Islam har ofta rykte om sig att vara en totalitär, auktoritär religion. Kelsay visar att så inte
behöver vara fallet. Länge var visserligen tolkningen av grundtexterna ett privilegium för en
liten grupp av lärde, men de utmanade ofta den
sekulära makten. Man diskuterade flitigt om det
kanske inte var så att det till och med var varje
muslims plikt att göra uppror mot orättfärdiga
potentater. Först med ord och sedan, om makten
inte gick att tala till rätta, med gärningar.
Också här, visar Kelsay, har det
funnits en tradition som inte har
mycket gemensamt med fanatiska
hotbilder. Uppror och krig var kanske tillåtet men först då man i görligaste mån försäkrat sig om att inga oskyldiga
skulle komma till skada. Då det var svårt, för att
inte säga omöjligt, att hitta sådana försäkringar
var man försiktig med att höja upprorsfanan eller förklara krig. På denna punkt bortser dagens
islamister från stora delar av det teologiska
etablissemang som de annars så gärna stöder
sig på.
Under de senaste hundra åren har medlemmarna i detta lärda teologiska etablissemang
förlorat i inflytande. De har inte längre det monopol på tolkning som de hade under perioder då
läskunnighet var förbehållen en liten elit och då
texter var dyra och svåråtkomliga. I dag har var
och en tagit sig rätten att läsa grundtexterna och
att tolka dem; det är en utveckling som påminner
om den europeiska reformation då vanligt folk
fick rätt och möjlighet att läsa och tolka Bibeln.
Detta har emellertid visat sig vara ett tveeggat
svärd. Den traditionella ulama-klassen med sina
ofta inlindade och försiktiga argument har kommit att ersättas av så att säga frilansande imamer
som ofta är extremismens apostlar.
Det är en utveckling som har vissa paralleller
med de mer outrerade formerna av den evangeliska kristendomen som ofta slår en utanförstående betraktare som förenklade, tvärsäkra
och primitiva jämfört med de förfinade skolastiska teologer som ofta varit den katolska kyrkans
talesmän.
Kelsay visar hur det som brukar kallas dar
at-islam, islams hus eller område, har många
rum där livsfarliga fundamentalister bor granne
med tänkare, ofta verksamma vid amerikanska
universitet, som anstränger sig för att göra islam
till en religion som utan svårighet lever sida vid
sida med andra religioner. Det viktiga är just nu
inte i första hand striden mellan islam och den
sekulära världen, utan striden inom islam mellan radikalt olika och oförenliga syner på islam.
När man väl har läst "Arguing the Just War in
Islam" inser man att det inte finns några enkla
sanningar. Den som säger som George Bush att
islam är fred har lika fel - eller rätt - som den
som säger att islam är jihad. Islam är både och.
Religionens apologeter som menar att islam
är mänsklighetens naturliga religion och som
avfärdar all kritik som islamofobi gör det för lätt
för sig och de stryper all diskussion innan den
har hunnit börja.
Kelsay visar föredömligt hur läget ser ut i dag
och hur det blivit så. Men nu är det dags för
kristna professorer att låta muslimska tänkare
föra debatten vidare.
CARL RUDBECK
essa@dn.se
Frilansjournalist."
JOHN KELSAY: "Arguing the Just War in Islam." Harvard University Press, 2007.
Neutralitet.
DN 080312 Sid Kultur 6:
När "Sverige" försvann.
I decennier var neutraliteten en grundsten i svensk självförståelse och identitet - men nu har det blivit tyst om den. Det typiskt svenska har lösts upp på ett typiskt svenskt sätt: vi talar om något annat. Om neutraliteten säger man i dag intet. Den har smusslats undan i någon urvattnad EU-ideologi. Hur kunde det ske? Neutraliteten är ju enligt tradition vad som gett oss unik fred i två hundra år. Ingenting kan vara mera "svenskt" än neutraliteten. Det typiskt svenska har försvunnit på ett typiskt svenskt sätt. Vi glömmer medvetet. Vi talar om något annat.
Tystnaden förenklas av att det rör sig om utrikespolitik. Om inrikespolitiken kan man träta. Om utrikespolitiken håller man med eller talar tyst. Geopolitiken är i sig konservativ, just en tradition. Regimskiften förändrar inte att en stat ligger där den ligger. Traditionen sköts dessutom av en liten elit som i Sverige får plats i en mindre sommarstuga.
Att vår framgångsrika tradition kunnat försvinna har skett genom en mindre förskjutning av terminologin och stegvis förändring av den faktiska geopolitiken. "Sverige" har förlorat sin innebörd. Vad det nya "Sverige" betyder är dock inte klart. Förändringen är socialdemokratins förtjänst eller fel. Ingenting förändras av sig självt. Ingenting hade hänt om inte några ledande socialdemokrater beslutat att neutralismen spelat ut sin roll. Jag skriver "neutralismen", eftersom det här står för något mer än den folkrättsliga neutraliteten. Neutralismen var något specifikt socialdemokratiskt.
I en ny avhandling, "Impartial or univolved?" bryter folkrättsjurisren Pål Wrange tystnaden med en kringgående manöver. Heroiskt har han plitat mer än tusen sidor avhandling om neutralitetens doktrinhistoria, ett magnifikt opus som ger ny mening åt begreppet tegelsten. Kringgåendet har att göra med Wranges egen tystnad. Han säger nämligen märkligt lite om Sverige. Avhandlingen är enligt honom bara en intellektuell "karta" i internationell rätt. Förvisso, men i Sverige ägnar man inte 1100 sidor åt neutraliteten utan hemmavinkel. Sverige är vad avhandlingen egentligen handlar om.
Wrange har en blandad bakgrund, dels som akademisk teoretiker med vida filosofiska intressen inom den kritiska juridiken, dels som lagexpert på UD. Han började projektet under det sista av de tre "moment" under det korta 20: e århundradet (1914-1990) då neutralitet blev föremål för teoretisk diskussion: tiden efter första världskriget, slutet på andra världskriget och det tidiga kalla kriget, och så efterkrigstidens slut runt 1990. Neutralitetens tidsenlighet och legitimitet ifrågasätts. Är neutralitet som grundläggande hållning förenlig med principen om kollektiv säkerhet? Wranges studie, den största på något språk, är i sista hand frågan om det nu finns något levande, någon legitimitet, i neutraliteten.
Avhandlingens tes är ett kvalificerat ja: alla stater har inte bara rätt utan skyldighet att ta oberoende beslut om specifika problem, dock inte att undvika beslut och deltagande. Ett exempel den pillemariske Wrange åberopar är Schweiz, det timida Schweiz som varit Sveriges
neutrala kontrast, neutralismen som negation. Schweiz, utanför EU förstås, visar sig ha tagit en rättfram hållning till USA: s aktion i Irak.
Vad Wrange kartlägger är så egentligen demokratins utrikespolitiska villkor. Ingen seriös analys kan nu ignorera hans utmaning. För mig fokuserar den på socialdemokratins historiska roll, hur neutraliteten blev neutralism och hur neutralismen försvann. Om detta väljer Wrange,UD-tjänsteman, att säga nästan ingenting. Varför inte ett kapitel om Östen Undén, utrikesminister, socialdemokratisk portalfigur men också akademisk expert på ämnet?
Neutralism antyder ideologi. Hur blev den folkrättsliga neutraliteteten till socialdemokratisk ideologi? Sambandet har ingen inneboende logik. Historiskt har socialdemokratin ingen speciell utrikespolitik, förutom diffus internationalism parad med tilltron att fred är mänsklighetens naturliga tillstånd. Vad var då den svenska neutralismens betingelser? Att neutraliteten varit en konkret välsignelse för Sverige är inte tillräckligt för att ekvationen ska gå ihop.
Förutsättningen är i stället det kalla kriget och att Sverige råkade ligga där det ligger när linjen drogs 1945-49. Kalla krigets två sidor separerades radikalt i "öst" och "väst", rörligheten över linjen fryses faktiskt och ideologiskt, det neutrala Sverige hamnar mitt emellan. "Mitt emellan" visar sig dock passa den nya socialdemokratiska identiteten alldeles utmärkt. Sverige och Folkhemmet blir först modell hemma som den Tredje vägen, en rationell, "blandekonomisk" nationalstat i samförståndets anda utan ytterligheterna åt någotdera hållet.
Detta Sverige klarar sig fantastiskt bra. Modellens sanning är oantastlig och kan dessutom lätt ges geopolitisk mening. Det kalla krigets begrepp är oförsonlig kamp mot den totala fienden, ett
antingen/eller som likställer samförstånd med omoralisk undanflykt. Samförståndet som ideologi blir därför i sig en kritik av det kalla kriget. Dessutom blir det kalla kriget för neutralismen ett stormaktsspel. "Samförstånd" som geopolitiskt töväder, de små staternas rätt mot stormakternas allianssystem. Att prisa töväder är sund svensk geopolitik och sund socialdemokrati. Töväder betyder mindre sovjetiskt tryck på Finland och därmed också på Sverige. Samtidigt är den arktiska kylan förstås prisandets själva premiss,
tövädrets förutsättning som idé. Den Tredje vägen (Sverige, SAP) är bara öppen för att alla andra sitter fast i en oförsonlig demarkation.
När neutralismen så konkretiseras under femtiotalet är det mot bakgrunden av två världshistoriska processer: supermakternas
accelererande kärnvapenupprustning och den accelererande befrielsen i "den Tredje världen". Politiken centreras så å ena sidan på avspänning och nedrustning, å andra på den Tredje vägens
exemplariska stöd åt den Tredje världen och dess befrielsekamp. Stormaktsväldet är fel. Fred och oberoende för alla, speciellt de små, är rätt. Det är "Sverige".
Socialdemokratin som apparat och rörelse är dock inte betingad av neutralismen. Geopolitiken dominerar aldrig. Man vinner inga val på geopolitiken. Inom partiet drivs frågorna främst av en rad radikala och starka kvinnor: Alva Myrdal men också Inga Thorsson och Ulla Lindström. Östen Undén förblir (tror jag) mest traditionell
folkrättsjurist. Händelsevis råkar det dock bli en man i kvinnornas anda som 1969 blir partiledare. Olof Palme hade internationella intressen. Dessutom hade han tagit djupa intryck av de nationella befrielserörelserna.
Under Palme får så Sveriges identitet som sansad och oberoende aktör i neutralismens tecken och kritiken av stormaktsvärlden en spets som
aldrig tidigare (eller senare). Palme är neutralismen kristalliserad. Hans egen historia är förstås notoriskt komplicerad. Den har ingen motsvarighet bland svenska politiker. Ingen socialdemokratisk partiledare skulle ha kunnat föra en konversation på lika villkor med en Henry Kissinger under, hans mest egotrippade fas. Palme hade
inga problem. Kissinger kände igen Palme som gestalt och erkände honom. De militärpolitiska realiteterna med det intima Natosamarbetet i Norden är förstås en helt annan sak. Icke desto
mindre: den skarpa kritiken av USA:s krig i Vietnam är ingen teater för kulisserna. Den är markant. Den känns.
I en dubbel historisk tillfällighet sammanfaller Palmes död med slutet på hela efterkrigstiden och därmed neutralismens själva betingelse. Inga block, ingen uppdelning av Europa, ingenting att vara "emellan": återstår bara den nya neoliberala världsordningen några år senare där vi alla är identiska i vår mångfald och allting identiskt med sig självt, utom möjligen Ordningens yttersta garant, USA.
Sedan dess har socialdemokratin haft svårt att ideologisera utrikespolitiken. Ingvar Carlsson(och Allan Larsson) såg alternativet i ett EU omvandlat till socialdemokratiskt projekt. Det var en logisk linje. EU som svenskt embryo krävde då Sveriges medlemskap. Att neutraliteten inte riktigt passade var inget man skyltade med.
Rörelsen var emellertid inte entusiastisk. Rörelsen är förfarande inte entusiastisk. In i EU gick man efter mycket taktiskt micklande. Någon euro blev det dock icke. Rörelsens skepsis är lättförståelig. EU är stort och klumpigt. Dess utopiska potential är liten: ett maktlöst parlament
kombinerat med en odemokratisk och allsmäktig kommission. Sverige, i motsats till Finland, tjänade dessutom inget säkerhetspolitiskt på EU. Vi förlorade handlingsutrymme. Att EU skulle kunna bli ett nytt "mittemellan", en mäktig motvikt till USA och Ryssland, är en chimär. EU är ingen handlingsenhet när det gäller.
Och i det ingenmanslandet befinner man sig. Neutraliteten, för att inte tala om neutralismen, har försvunnit. Återstår den ursvenska devisen
"vi ska vara med och påverka", som Ingvar Carlsson fast mer och bättre, EU som något slags mini-FN för fred och rationella framsteg,
i bästa fall en lovvärd projektion av glömda socialdemokratiska idéer som jämlikhet. Det är inte mycket att skylta med. Ironiskt nog råkar
samtidigt EU:s ideologiminister inte bara vara svensk socialdemokrat utan också en av de få med karismatisk och idealistisk framtoning.
Spelar något av detta någon roll? Man vinner fortfarande inga val på geopolitiken. Att ligga lågt verkar gå alldeles utmärkt. Partiet som
negation fungerar, socialdemokratin som statsbärande parti, den enda kompetenta skepparen på skutan Sverige. Statsbäreri är en bransch där
borgarna inte kan konkurrera.
Wranges utopiska impuls är att Sverige ska vara oberoende, eller opartiskt. Han föreställer sig ett Sverige som i likhet med Schweiz ska kunna fatta beslut, riktiga beslut. Hur det ska ske är inte uppenbart. Att inskränka sig till vilken linje Sverige ska försöka få EU att anta är en fattig politik för den forna representanten för oberoende och rätt, närmast beklämmande. Vad skulle Palme säga?
Men kanske är det bra att "Sverige" får ebba ut i tomma intet. Då åligger det oss dock att diskutera saken utan smussel. Wrange namnger neutraliteten och han ställer demokratiska krav. Där har vi en anständig början.
ANDERS STEPHANSON "
PÅL WRANGE: "Impartial or uninvolved? The Anatomy of 20th
Century Doctrine on the Law of neutrality" Dokumaten.se
ANDERS STEPHANSON är professor i den amerikanska utrikespolitikens historia vid Columbia University i New York.
DN 080216:
"Socialdemokratin stöder en försvagad demokrati."
Carl Tham attackerar sitt eget parti: S-ledningens agerande i EU-frågan är oförsvarbart. Det går inte att förneka att de allmänna valen betyder allt mindre för utformningen av de lagar och regler som styr det svenska samhället. EU har inneburit en kraftig försvagning av folkstyret. Att socialdemokratin med sin historiska gärning stöder denna utveckling är märkligt. Partiledningens envetna förnekanden av EU-medlemskapets negativa effekter på demokratin är oförsvarbara. Endera förstod partiets ledning för sent vad som hände och tiger därför nu om verkligheten. Eller också gillar man i smyg den tvångströja som EU satt på oss. Det finns en modigare framtidsstrategi: Att s-ledningen medger det nya fördragets hot mot folkstyret och samtidigt lovar sig vara det parti som ska kämpa emot och värna demokratin i Sverige. Det skriver den tidigare socialdemokratiske utbildningsministern Carl Tham.
Det sades en gång att vi måste vara med i EU för att klara samhällsproblem som inte längre kan skötas nationellt. Det verkade vara en rimlig ståndpunkt. Men hör då statsstödet till tidningar dit? Eller biblioteksersättningen? Eller alkoholpolitiken? Eller äktenskapslagstiftningen? Eller förvaltningsrätten? Eller strejkrätten? Eller moms på tjänster? Och så vidare i långa banor.
EU:s vidgade makt innebär framför allt att beslut som de valda riksdagsledamöterna tidigare röstade om nu beslutas av jurister i EU. Genom att den så kallade proportionalitetsprincipen är värderingsnorm stärks deras inflytande. Principen innebär att domstolen kan pröva om en viss myndighetsutövning i ett medlemsland eller, som i det nu aktuella Lavalfallet en strejk, överskrider vad juristerna anser nödvändigt för att uppnå det godtagna målet. Det betyder i själva verket att domstolen skall göra avvägningar inom en rad olika centrala samhällsfrågor, avvägningar som till sin natur är politiska. Om den svenska riksdagen, för att ta ett aktuellt exempel, håller fast vid den nuvarande utformningen av presstödet - en fråga med bäring på yttrandefriheten - kan beslutet underkännas av jurister i Europa.
Jurister och experter beslutar utanför demokratins räckvidd. Inget ansvar kan utkrävas. Folkstyret försvagas. De allmänna valen betyder mindre för utformningen av lagar och regler som formar samhället. Det går ju inte att förneka men faktum är att inget av de partier som i koalition över blockgränserna driver den svenska EU politiken medger att det förhåller sig så.
Utvecklingen måste tilltala den svenska högern, som närmast självklart alltid försökt att begränsa demokratins räckvidd. Gång på gång har högern återkommit till kravet att riksdagens beslut skall kunna överprövas av jurister, där man ser naturliga bundsförvanter. Genom EU har man uppnått vad man inte kunde nå i den nationella politiken: en kraftig försvagning av folkstyret.
Men hur kan det komma sig att också socialdemokratin stöder denna utveckling? Det går ju rakt emot partiets långa och framgångsrika kamp för folkstyrets makt.
Det fanns goda skäl för socialdemokratins ledning att förorda EU-medlemskap: att stå utanför hade blivit för ekonomiskt kostsamt. Man kan likaledes försvara den ideella sidan av medlemskapet. EU är ett redskap för fred och samarbete. Därav också det heta engagemanget för utvidgningen av Europa.
Men vad man varken kan förstå eller försvara är att partiets ledning envetet förnekat att medlemskapet innebär begränsningar i folkstyret och heller inte tagit upp en seriös diskussion om hur långt man är beredd att gå och vad som borde göras.
Möjligen är det så att socialdemokratin med sina starka folkstyrelsetraditioner inte har förstått och därmed underskattat kraften i den kontinentala juridiska praxis som är EU:s grund. Först i efterhand har de ledande politikerna insett att den nationella demokratins spelutrymme blir alltmer begränsat. Och då har man tigit om detta besvärande förhållande.
Ett annat skäl till tystnaden kan vara att socialdemokratins ledning i själva verket inte haft något emot att vissa viktiga frågor inom den ekonomiska sfären förts bort från den nationella politikens inflytande. Man ser och uppskattar den europeiska normpolitiken med dess inflations- och budgetmål som en sorts tvångströja, som skruvar fast det svenska folkstyret och som förhindrar riskabla politiska utspel eller vad som uppfattas som ekonomiska oansvarigheter. Det är också politiskt fördelaktigt att flytta bort frågor - till exempel om konkurrensvillkor - från den demokratiska hemmaplanen till EU. Den internationella ekonomins villkor kan genomföras fullt ut med hänvisningar till EU. Kanske är det detta man menat med att EU-samarbetet gör det möjligt att sköta saker som inte längre kan skötas nationellt.
Men om det alltså finns ett tyst gillande av att tunga ekonomiska frågor förs bort från folkstyret är det ändå svårförståeligt att man inte gjort större motstånd mot
EU:s expansion på en rad andra områden. Eller att man överhuvud tagit inte vill medge att här finns ett allvarligt problem. Inte ens EG-domstolens utslag i Lavalfallet tycks ha lett till några allvarliga socialdemokratiska kommentarer. Domen innebär bland annat en viss begränsning av strejkrätten, en begränsning som i många stycken stämmer med vad Svenskt Näringsliv önskar och vad moderaterna länge drivit men inte vågat föra fram i regeringspolitiken - och som socialdemokratin motsatt sig. Nu kommer EG-domstolen högern till undsättning.
Det nya fördraget skall nu ratificeras av riksdagen. Enligt den strategi som såväl moderaterna som socialdemokratin följer skall ratificeringen ske under "största möjliga tystnad", med lugnande försäkringar om att fördraget egentligen inte betyder så mycket. Så har det låtit hela tiden under fördragets tillblivelse. Det är kolossalt viktigt men ändå oviktigt.
Men sanningen är ju att fördraget underlättar nya EU-åtaganden och befäster att EG-rätten principiellt tar över den svenska grundlagen. Det senare borde som ett anständighetskrav föras in i den svenska grundlagen, en så kallad plattläggningsparagraf av det slag som en gång föreslogs. Men de bestämmande partierna tycks inte vilja röra grundlagen. Det skulle, anser man kanske, oroa väljarna och alltför tydligt demonstrera hur det egentligen förhåller sig.
Man skulle kunna tänka sig ett annat och modigare scenario. Socialdemokratin skulle kunna kräva en grundlagsändring och öppet medge att fördraget onekligen innebär att EU-makten lättare kan utvidgas till nya områden och att folkstyret därmed pressas tillbaka. Men, skulle man kunna konstatera, inte ens med fördraget är det en ofrånkomlig utveckling. Socialdemokratin utlovar att på alla nivåer bekämpa den och värna folkstyret. En sådan deklaration skulle vara välgörande och innebära ett slut på åratal av mumlanden och förnekanden. Det skulle onekligen ligga väl i linje med den vilja till omprövning och förnyelse som partiledningen annonserat.
CARL THAM
DN 050608 sid 6:
"Undermålig kvalitet på regeringens arbete
"
"Svagheter i prognoser och dåliga rapporter gör det svårt att överblicka statens verksamhet. Myndigheterna har svårt att klara sina uppdrag på grund av sena, ryckiga och otydliga regeringsbeslut. Insynen i de statliga bolagen är starkt begränsad - det är i många fall omöjligt att se vad som beslutats och vem som tagit besluten, skriver riksrevisorerna Lennart Grufberg, Eva Lindström och Kjell Larsson."
"Förvaltningspolitik och statligt ägande är ett av Riksrevisionens prioriterade granskningsområden. Under det gångna året har vi särskilt granskat regeringens rapportering till riksdagen och regeringens styrning av myndigheter och bolag. Sammantaget får vi en bild av en rad svagheter inom bägge dessa områden.
Riksrevisionen är en del av riksdagens kontrollmakt och vi har till uppgift att granska statens verksamhet. Varje år ger vi en samlad redovisning av de viktigaste iakttagelserna och de slutsatser vi drar utifrån dessa. I årets årliga rapport utgår vi från ett ansvarsperspektiv. Vi har valt att täcka hela beslutskedjan i våra granskningar och uppmärksamma var i denna kedja ansvaret för fel och brister finns. Det handlar om regeringens rapportering till riksdagen, regeringens styrning av myndigheter och bolag samt hur myndigheterna genomför sina uppdrag.
En grundläggande princip för svensk statsförvaltning är att den ska styras mot de resultat som ska uppnås. I ett antal granskningar har vi konstaterat att det saknas förutsättningar för en effektiv resultatstyrning. Det beror på otydliga och svårmätbara mål, avsaknad av mål eller bristande uppföljning. I ett flertal granskningar har vi konstaterat att riksdagens beslut inte fått genomslag i tydliga uppföljningsbara mål. Mer än hälften av regleringsbreven - regeringens årliga instruktioner till myndigheterna - innehåller enligt vår bedömning mål som är otydliga och svåra att mäta. Målen är ofta uttryckta i sådana termer som att myndigheterna ska bidra till, verka för, främja, utveckla, stödja, förbättra etcetera.
Ett exempel är riksdagsbeslutet om en ny integrationspolitik 1997. Trots beslut om att lämna den gamla invandrarpolitiken har regeringen inte lyckats styra myndigheterna mot de nya integrationspolitiska målen. Vi konstaterar även att sena, ryckiga och ibland otydliga regeringsbeslut, försvårar för myndigheterna att utföra sina uppdrag. Exempelvis ändrades regleringsbreven för sju av de största myndigheterna sammanlagt 38 gånger under 2004, vilket försvårar för myndigheterna att skapa långsiktighet i sin verksamhet.
Statliga myndigheter i Sverige har stora möjligheter att själva påverka hur man utför sina uppgifter. Vi har uppmärksammat problem med hur myndigheterna uppfyller sina uppdrag. En iakttagelse är att myndigheter och organisationer inte behandlar medborgarna på ett likvärdigt sätt. Vi har i flera granskningar visat att försäkringskassor och arbetsförmedlingar inte tillämpar regelsystemen lika. Problem med likvärdig behandling finns även inom andra områden, vilket också uppmärksammades i fjolårets årliga rapport. Risken för olika behandling av enskilda personer och företag är påtaglig.
En första slutsats är att resultatstyrningen behöver utvecklas. Myndigheterna behöver tydliga och stabila villkor, i form av ekonomiska förutsättningar och krav på resultat. Våra iakttagelser från granskningarna visar att regeringen inte i tillräcklig utsträckning prioriterar styrningen. Slutsatsen av detta är inte självklart mer styrning och fler mål. Det viktigaste är att styrningen är tydlig och stabil.
Vi drar en liknande slutsats utifrån det som har kommit fram i våra granskningar av regeringens förvaltning av de statliga bolagen. Vi har bland annat granskat Vattenfall AB, Arlandabanan och SJ:s bolagisering. Staten äger helt eller delvis nära 60 bolag samt ett stort antal dotterbolag. Deras sammanlagda omsättning var 2004 närmare 300 miljarder kronor och antalet anställda knappt 200 000. Detta kan jämföras med statsförvaltningens cirka 220 000 anställda.
Våra iakttagelser visar att möjligheterna till insyn i hur bolagen förvaltas och följs upp av regeringen och regeringskansliet är starkt begränsade. Regeringens så kallade formlösa styrning av bolagen innebär att det i många fall kan vara omöjligt att följa viktigare händelseförlopp och beslutsprocesser, och att se vad som beslutas, av vem, när och på vilka grunder. Bolagens uppdrag har ofta en oklar rättslig grund. Framför allt gäller detta bolag med särskilda samhällsintressen.
Vår granskning av sex bolag visade också att det förekommer att bolagsförvaltande tjänstemän ibland har en roll i beredningen av nomineringar till bolagsstyrelsen där man själv ingår eller kan komma att ingå. Detta förhållande anser vi problematiskt eftersom det kan leda till att tjänstemännens opartiskhet ifrågasätts.
En andra slutsats är att styrningen av de statliga bolagen behöver stramas upp, om riksdagens målsättningar om särskilda samhällsintressen ska kunna uppnås och insynen förbättras.
En viktig utgångspunkt för regeringens redovisning till riksdagen är budgetlagen. Budgetlagen ska bidra till en väl fungerande budgetprocess i staten och en god budgetdisciplin. Vi har i flera granskningar funnit en rad avvikelser i tillämpning av budgetlagen.
Grundläggande principer är kraven på fullständighet och att statsbudgeten ska redovisas brutto, det vill säga omfatta alla inkomster och utgifter. I dag förekommer väsentliga avvikelser från dessa principer. Det handlar om bidrag som går vid sidan av statsbudgeten. Det handlar också om så kallade tvingande avgifter som myndigheterna får disponera för sin förvaltning. Därtill kommer statligt stöd som redovisas som avdrag på statsbudgetens inkomstsida.
Sammantaget uppgår detta till betydande belopp, som inte blir föremål för samma budgetprövning som övriga utgifter. Uppskattningsvis handlar det om 15-20 miljarder för 2005. Vår bedömning är att budgetlagen bör tillämpas mer strikt.
Vi ser även brister i de underlag som riksdagen får vad gäller rapportering om uppnådda resultat. Dessa försvårar en överblick över statens verksamhet. Därmed blir det även svårt för allmänheten att få en inblick i hur våra skattepengar används. Ett exempel är rapporteringen av hur miljömålen uppnåtts. Andra exempel är vissa stöd till kommunal verksamhet där det inte finns någon nationell utvärdering av effekterna och huruvida syftet med stödet uppnåtts. Vi har granskat stöden för ökad tillgänglighet inom sjukhusvården, det så kallade tillfälliga sysselsättningsstödet och bidragen för att anställa mer personal inom skolor och fritidshem. Inte i något av dessa fall går det att säga vilka effekter pengarna fått.
En tredje slutsats vi drar är att de budgetdokument och övriga underlag som regeringen lämnar till riksdagen behöver vara tydligare och ge en bättre helhetsbild av såväl finanser som verksamhet.
De förvaltningspolitiska målen som riksdag och regering beslutat om ställer höga krav på statsförvaltningen. De grundläggande värdena utgörs av demokrati, effektivitet och rättssäkerhet. Demokrati förutsätter insyn. Om riksdagen ska kunna utöva sin kontroll- och finansmakt måste beslutsunderlagen vara tydliga och ge en helhetsbild. När det gäller effektiviteten har vi i flera granskningar påvisat brister. Det handlar om bidrag med oklara effekter, svag uppföljning av olika reformer och bristande regelefterlevnad inom vissa försäkringssystem. En viktig del av rättssäkerheten är kravet på likvärdig behandling.
Hur allvarlig är vår kritik av läget i statsförvaltningen?
Vår uppgift som riksrevisorer är att kontrollera vad som har skett utifrån demokratiskt fattade beslut och de mål som har satts upp för den statliga verksamheten. Vi uttalar oss om det som vi har granskat. Vi ser ett behov av bättre information och beslutsunderlag från regeringen till riksdagen, en förbättrad styrning av myndigheter och bolag och en ökad långsiktighet i förvaltningspolitiken.
Vi riksrevisorer bedömer att de brister som vi har iakttagit till viss del är en effekt av den undanskymda plats som de förvaltningspolitiska frågorna haft på den politiska dagordningen under en längre tid. Vi har noterat att regeringen nyligen har aviserat ökade insatser inom det förvaltningspolitiska området. Våra slutsatser och rekommendationer som vi i dag ger i den årliga rapporten bygger på att de förvaltningspolitiska frågorna ägnas fortlöpande intresse.
Lennart Grufberg
Eva Lindström
Kjell Larsson
Riksrevisorer"
Om demokrati, välfärdsfördelning, EU och EMU.
030205 inlagt på 32:
En pdf-fil med en sammanställning om demokrati, välfärdsfördelning, EU och EMU. 020425. (Kompletterad 020512och 020606)
( http://wimnell.com/omr36-39e.pdf )
Innehåll
Demokrati.
Uppsatserna under rubriken Demokrati har funnits på område 32, men har tagits bort 030205.
* Föredrag om demokratins historia då Sveriges riksdag öppnandes hösten 1998.
Föredrag av professor emeritus Stig Strömholm
* EU - Vägen till Europas Förenta Stater ?
Kapitel 1 i ”Sverige i EU - en krönika över åren 1995-1999” av Jan Å Johansson och Sören Wibe.
* En uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000- talet.
Demokratiutredningens slutbetänkande SOU 2000:1 Se http://wimnell.com/omr32b.pdf(tillägg 100510)
*Sven Wimnell. Ett forskningsarbete om samhällsplaneringens problem.
Hur ska man kunna förbättra världen?
Ett klassifikationssystem för mänskliga verksamheter.
*Debattartikel i Dagens Nyheter: "Svenska partier riskerar utplånas"
Välfärdsfördelning.
* Rio-deklarationen om miljö och utveckling. Agenda 21.
* Från Olof Palmes internationella centrum: Nya strategier i kampen mot fattigdomen
* Ett öppet brev till regeringen från Svenska kyrkans centralstyrelse om utvecklingssamarbetet och den sociala och ekonomiska utvecklingen
* Välfärdsbokslut för 1990-talet. SOU 2001:79.
EU och EMU
* Sören Wibe, professor vid universitet i Umeå och f d socialdemokratisk ledamot av EU-parlamentet: EMU styr arbetsmarknadspolitiken.
* "EU förvandlar Europa till en marknadsplats."
Sören Wibes tal inför de 16000 demonstranterna mot EU-toppmötet fredag 15 juni 2001.
* Från Socialdemokratiska EU-kritikers hemsida.Löften i EU-avtalet
* Argentina och EMU. Sören Wibe, ordförande för Socialdemokratiska EU.kritiker
* TOR NITZELIUS och FACKLIGA EU-KRITIKER: EMU OCH KOLLEKTIVAVTALEN
* Vad är Sveriges erfarenheter av att stå utanför EMU?
Tillägg om demokrati.
* Regeringens proposition 2001/02:80. Demokrati för det nya seklet 17 januari 2002.
* Debattartikel i Dagens Nyheter: Ingen bryr sig om att Sverige är i krig"
* Samhällsplanering.
* Att byta kurs utan att drabbas av besvärande debatt
Kompletterad 020512 med:
Välfärden i Sverige utan och med EMU.
* Klasser och klasskamp.
* Levnadsnivåundersökningen åren kring 1970.
* Politiska resurser.
* Politiska partiernas program
* Lagstiftning i EU.
* EU, EMU och de olika värderingarna.
* Gemensam penningpolitik med EMU.
Sociologi.Psykologi.Kultur.Antropologi.
* Sociologi
* En bok om sociologi.
* Psykologi och socialpsykologi.
* Kultur.Antropologi.Kulturantropologi.
EU-parlamentets ledamöter 1999-2004.
EU-nämnden (EN)
Kompletterad 020606 med:
* Sverige klarar inte EU-tempot.
* Regeringen och EU-arbetet.
* Årsbok om EU2001.
Om EU och EMU se även 33 (nationalekonomi), 34 (lagar), 351 (riksdag), 353 (regering), 354 (EU+FN o d) och 36-39 (politiska krav)
|
|
Pris om makt.
011007:
UPPSALA UNIVERSITET : MEDIAKONTAKT : Pressmeddelanden
http://info.uu.se/press.nsf/pm/skytteanska.priset.id65.html
Engelsmannen Brian Barry, professor vid Columbia University i New York, har
tilldelats skytteanska priset för år 2001 för sitt 'grundläggande bidrag till den
normativa politiska teorin, utförd med såväl lidelse som klarhet i den stora
traditionen från upplysningen'. Priset är på 400 000 kronor och ett av de största
i samhällsvetenskaperna.
Den liberala demokratin har historiskt motiverats med såväl nytto- som rättighetsargument. Barry
hör till det senare lägret och har i ett antal lärda verk som 'Political Argument' och 'Justice as
Impartiality' fördjupat och nyanserat rättighetsteorin. Barry argumenterar för opartiskhet som
statsmaktens grundprincip. Oavsett konsekvenserna skall alla människor behandlas med lika
omsorg och respekt. Alla människor är moraliskt sett jämlika. Staten får inte vara partisk till
förmån för någon grupp.
Att förespråka ett sådant universellt värde är i dag inte okontroversiellt. I jämställdhetens eller
mångkulturalismens namn ropar idag många grupper på särbehandling. I sin senaste bok 'Culture
and Equality' vänder sig Barry mot föreställningen att det finns 'grupprättigheter'. Rättigheterna
tillkommer i stället varje individ och får inte kränkas av vare sig etniska, religiösa eller
ideologiska skäl.
En bidragande orsak till Barrys ansedda internationella ställning är hans mångåriga och
framgångsrika arbete som redaktör för tidskrifterna Bristish Journal of Political Science och
Ethics.
Skytteanska priset är med sina 400 000 kronor ett av de största i samhällsvetenskaperna och
utdelas vid en högtidlig ceremoni i Uppsala den 29 september 2001....
Skytteanska prisets hemsida http://www.statsvet.uu.se/prize
020528:
Svenska regeringens årsbok om EU 2001:
Samarbete i svenskt och europeiskt intresse
Under det första halvåret 2001 var det för första gången Sveriges tur att leda EU-arbetet. Utvidgning, miljö och sysselsättning var de främsta prioriteringarna. På engelska kom de att kallas de tre e:na: enlargement, environment och employment.
Det svenska ordförandeprogrammet huvudrubriker
° En utvidgad union
° Full sysselsättning och hög tillväxt i en konkurrenskraftig union
° En union för hållbar utveckling
° En union nära medborgarna
° Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa
° En solidarisk och internationellt aktiv union
° En öppen, modern och effektiv union
Sysselsättningen diskuterades främst vid Europeiska rådets
möte i Stockholm 23-24 mars. Mötet var det första uppföljningsmötet
av den så kallade Lissabonprocessen och unionens
målsättning att bli världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga
kunskapsbaserade ekonomi. Stats- och regeringscheferna
bestämde att målet ska vara full sysselsättning
och att ett dynamiskt EU måste bestå av aktiva och moderna
välfärdsstater. Dessutom diskuterades Europas allt äldre
befolkning som leder till arbetskraftsbrist och kräver hållbara
finanser och pensionssystem.
Utvidgning och miljö stod i fokus under Europeiska rådets
möte i Göteborg den 15-16 juni. Här togs avgörande steg
framåt för utvidgningsprocessen. Det slogs fast att processen
är oåterkallelig och att målsättningen är att förhandlingarna
med de kandidatländer som är redo ska vara avslutade före
utgången av år 2002. Dessa länder ska då kunna delta som
medlemmar i valen till Europaparlamentet 2004. Tillsammans
med de framsteg som gjordes i förhandlingarna
under det svenska ordförandeskapet innebar detta ett
genombrott i utvidgningsprocessen.
I Göteborg enades stats- och regeringscheferna också om
en strategi för hållbar utveckling. Tidigare beslut om ekonomisk
och social hållbarhet kompletterades med en miljödimension.
Det innebär att såväl ekologiska som ekonomiska
och sociala effekter måste utvärderas innan större politiska
beslut fattas. Denna tredimensionella syn blir nu även vägledande
för arbetet i Lissabonsprocessen.
På det utrikespolitika planet lyckades unionen stärka sin
profil under året. Ett mer samlat och flexibelt agerande präglade
samarbetet. I samband med Europeiska rådets möte i
Stockholm träffade EU:s ledare den ryske presidenten
Vladimir Putin. Också USA:s president George W Bush
besökte Sverige under året. Han kom till Göteborg för att
träffa EU-ledarna i samband med toppmötet. Göran Persson
hade dessutom en ledande roll i försoningsprocessen mellan
Nord- och Sydkorea, som han i egenskap av Europeiska
rådets ordförande besökte under våren.
På det utrikespolitiska området fattades också beslut om
tull- och kvotfri import av produkter från de fattigaste länderna,
och flera framsteg gjordes när det gäller unionens
konfliktförebyggande arbete.
Under det svenska ordförandeskapet kunde man också
äntligen anta den omdiskuterade öppenhetsrättsakten.
Beslutet innebär ett stort framsteg för den svenska öppenhetssynen
när det gäller unionens interna arbete.
Det belgiska ordförandeskapet kom att präglas av terrorattackerna
i New York, Washington och Pennsylvania den 11
september. Den gemensamma kampen mot terrorism hamnade
högst upp på dagordningen och satte fokus på arbetet
om EU som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
Tillsammans med USA lyckades EU - med stöd i FN-resolutioner
och från det övriga internationella samfundet -
under hösten utveckla ett omfattande program för att
bekämpa terrorismen.
Under året pågick också ett intensivt arbete med förberedelserna
inför nästa regeringskonferens och debatten om
EU:s framtid. Framtidsdebatten lanserades under det svenska
ordförandeskapet och fick fastare former vid toppmötet
i Laeken den 14-15 december. Där beslutades att ett särskilt
konvent ska tillsättas för att arbeta fram underlag för regeringskonferensens
diskussioner. Även inom kommissionen
pågår ett reformarbet och under året presenterade en vitbok
om styrelseformerna inom EU. I Sveriges riksdag antogs
Nicefördraget som ett led i att förbereda ett framtida EU
med fler medlemsländer.
Samarbetet i EU
Europeiska rådet består av EU:s stats- och regeringschefer.
De träffas på toppmöten minst två gånger per år och drar
upp politiska riktlinjer för EU-arbetet. Det löpande arbetet
sker sedan i olika institutioner och fackorgan. Det finns fem
gemensamma institutioner: Europeiska unionens råd,
Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, Europeiska
gemenskapens domstol och Revisionsrätten.
Europeiska unionens råd, ofta kallat ministerrådet eller
rådet, fattar beslut och stiftar lagar i EU. Det består av medlemsländernas
ministrar. Vilka ministrar som deltar beror på
vilken fråga som behandlas. Ordförandeskapet i rådet växlar
varje halvår mellan de 15 medlemsländerna. Under våren
2001 var Sverige för första gången ordförande i EU:s ministerråd.
Belgien var ordförandeland under hösten.
Europeiska kommissionen, ofta kallad kommissionen, har
ensamrätt på att lägga fram lagförslag. Den övervakar också
att gemensamma regler följs och tillämpas på ett riktigt sätt.
Kommissionen består än så länge av 20 ledamöter - minst en
från varje medlemsland - som utses för fem år. För att förbereda
unionens institutioner för nya medlemmar i samband
med utvidgningen, kommer detta att ändras framöver. Det
beslutade man på den regeringskonferens som avslutades i
december 2000 och som ledde fram till EU:s nya grundlag,
Nicefördraget. Kommissionsledamöterna ansvarar för ett
eller flera politiska sakområden. Svensk ledamot är Margot
Wallström och hon ansvarar för miljöfrågor i EU.
Europaparlamentet är EU:s enda direkt folkvalda institution.
Dess makt har utökats gradvis. Redan i Amsterdamfördraget
fick parlamentet mer att säga till om, och i och med Nice-fördraget
utökas dess makt ytterligare. I dag har parlamentet
626 ledamöter, men de ska utökas till 732 i samband med
utvidgningen. I dag är 22 av ledamöterna svenskar, från och
med 2004 minskas antalet svenska ledamöter till 18.
Europeiska gemenskapernas domstol (EG-domstolen) tolkar
och dömer i tvister om hur EG-rätten ska tillämpas.
8Medlemsländerna måste följa domstolens utslag. De flesta mål
är förhandsavgöranden. Med det menas att EG-domstolen på
begäran av medlemsländernas domstolar lämnar besked om
hur EG-rätten ska tolkas. Knuten till domstolen finns en förstainstansrätt
med uppgift att avgöra vissa ärenden.
Revisionsrätten granskar hur pengarna i EU:s gemensamma
budget används och redovisas. Svensk ledamot var under
året Jan O Karlsson. Vid årsskiftet 2001/2002 efterträddes
han av Lars Tobisson. Jan O Karlsson, som också varit ordförande
för Revisionsrätten, är från och med den 7 januari
2002 svensk bistånds- och migrationsminister.
Reformer i institutionerna
Sedan ett par år tillbaka pågår ett reformarbete inom EU-förvaltningen.
Ambitionen är att effektivisera verksamheten
och göra den mer förankrad hos EU:s medborgare.
Våren 2000 presenterade kommissionen ett förslag om
administrativa och personalpolitiska reformer inom EU:s
institutioner. Målet är att skapa en mer serviceinriktad administrativ
kultur. Sverige stöder reformprocessen. Den svenska
regeringen vill se ökad delegering, ökad rörlighet mellan
medlemsländernas förvaltningar och EU:s institutioner, ökad
jämställdhet, modernisering av lönesystemet och ett regelverk
som främjar öppenhet och insyn. Reformerna ska
genomföras under 2003.
Under 2001 gick reformarbetet vidare och den 25 juli presenterade
kommissionen ett förslag om hur EU:s styrelseformer
kan reformeras. Bland annat vill man ha bättre delaktighet
och dialog med allmänheten, större öppenhet, bättre
politiska beslut, enklare lagstiftning samt tydligare mål för
politiken och institutionerna. Under 2002 ska rådet diskutera
frågan vidare.
Även arbetet med att förbättra den finansiella styrningen
och kontrollen av EU:s medel har fortsatt under året. Bland
annat har en ny handlingsplan för bedrägeribekämpning
antagits. Under året har också finansministrarna enats om de
viktigaste reforminslagen i kommissionens förslag om en ny
budgetordning. Förhoppningen är att förordningen ska
kunna antas före utgången av 2002.
Öppenhet och insyn
Sverige fortsatte under 2001 att verka för ökad öppenhet
och insyn i EU:s institutioner, framför allt genom att delta i,
leda och slutföra förhandlingarna om en rättsakt om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens
handlingar.
En av de viktigaste frågorna i förhandlingarna om öppenhetsrättsakten
var frågan om hur den påverkar nationell rätt.
Många var oroliga för att den svenska offentlighetslagstiftningen
skulle försämras. Det är dock fortfarande upp till
medlemsländerna att själva pröva och bestämma om en
handling ska lämnas ut. Detta gäller även handlingar som
kommer från EU:s institutioner.
Den 9 april 2001 bestämdes att vissa av rådets handlingar
ska publiceras på Internet. Beslutet innebär att ett stort antal
arbetsdokument och andra handlingar som rör lagstiftningsärenden
nu automatiskt läggs ut på nätet.
Under året har man också fortsatt det pågående arbetet
med att förenkla rättsakter och göra dem begripliga för EU:s
medborgare. I november presenterades en särskild rapport
om hur EU:s regler kan förenklas och göras mer tillgängliga
för EU:s medborgare. I rapporten föreslås också regler för
den språkliga och redaktionella kvaliteten på rättsakterna. En
särskild handledning om hur lagstiftningen bör utformas har
översatts till alla medlemsspråk.
Lönediskussioner i parlamentet
I Europaparlamentet diskuterades under året ett förslag om
gemensamt regelverk för ledamöternas löner, skatt och andra
villkor. I september enades medlemsländerna om en kompromiss
i beskattningsfrågan. Förslaget innebär att Europa-parlamentet
tar över löneutbetalningen från de nationella
parlamenten och att avgifter för pensioner och socialförsäkringar
betalas till EU-budgeten (cirka 20 procent). Dif-ferensen
upp till den nationella skattenivån kan tas ut av de
medlemsstater som så önskar.
Under 2001 har man också diskuterat stadgan för politiska
partier på europeisk nivå. Stadgan är ett provisoriskt system
för partistöd till gränsöverskridande politiska partier, i avvaktan
på ett mer permanent system. I Nicefördraget konstateras
att ett sådant stöd är en viktig del av den europeiska integrationen.
Svåra frågor är bland annat hur många medlemsländer
ett parti måste vara representerat i för att få partistöd och i vilken
mån bidrag från näringsliv, organisationer och privatpersoner
skall tillåtas. Ärendet ska diskuteras vidare under år 2002.
Svenskar i EU:s institutioner
Under 2001 arbetade omkring 1 000 svenskar inom EU. Det
är ungefär lika många som året innan. En fjärdedel av dessa
10är tolkar och översättare. Drygt 60 procent är kvinnor, men
andelen kvinnor bland chefer och handläggare är inte mer än
drygt 35 procent. Under året har flera personer slutat, vilket
lett till en underrepresentation av svenskar på chefsnivå.
Den svenska regeringen hoppas att det moderniseringsarbete
som pågår inom institutionerna, bland annat när det gäller
personalpolitiken, skapar ett arbetsklimat som bättre passar
svenska tjänstemän. Dessa reformer är ett viktigt led i arbetet
med att främja svensk representation i EU:s förvaltning.
EU:s budget
EU:s budget för år 2001 uppgick till cirka 92,5 miljarder
euro (cirka 856 miljarder kronor) Det är en ökning med 3,5
procent jämfört med 2000 års budget.
Nästan hälften av utgifterna går till jordbruksstöd och
ungefär en tredjedel till olika former av strukturstöd. Budgeten
går också till satsningar inom EU, såsom forskning,
miljöåtgärder, kulturstöd och investeringar i infrastruktur.
Dessutom finansieras utrikespolitiska åtgärder, främst
bistånd, och institutionernas administrativa utgifter via den
gemensamma budgeten. Dessa tre områden tar ungefär fem
procent vardera av den totala budgeten i anspråk.
Sverige är för en stram budgetpolitik. Förbättrad budgetdisciplin
vid användningen av EU:s medel är en prioriterad
fråga för den svenska regeringen. På sikt vill Sverige genomföra
besparingar främst genom förändringar av jordbruks-och
strukturfondspolitiken.
Avgiften för 2001 uppgick för Sveriges del till 21, 326 miljarder
kronor. Av detta får vi tillbaka en del i form av bidrag
av olika slag. Detta brukar kallas återflöde. Det totala återflödet
till Sverige från 2000 års EU-budget uppgick till ungefär
11,044 miljarder kronor.
EU:s framtid
Den 6:e december 2001 godkände den svenska riksdagen
EU:s nya fördrag. Fördraget som man enades om i Nice i
december 2000 ska förbereda EU för utvidgningen och inne-håller
en hel del institutionella förändringar. Innan fördraget
träder i kraft måste samtliga medlemsländer godkänna det,
enligt sina konstitutionella bestämmelser. Irländarna röstade
nej till fördraget i en folkomröstning den 7 juni 2001. EU:s
stats- och regeringschefer har dock tydligt uttryckt att man
ska gå vidare i processen med att godkänna Nicefördraget.
Fyra frågor
När det nya fördraget antogs vid Europeiska rådets möte i
Nice 2000, antogs också en förklaring om unionens framtid.
Här efterlyses en bredare och djupare diskussion om EU:s
framtida utveckling. Detta ska diskuteras i en ny regeringskonferens
som ska sammankallas under år 2004. Då ska man
främst diskutera:
° hur EU:s och medlemsländernas befogenheter tydligare
kan avgränsas,
° vilken ställning EU:s stadga om de grundläggande rättig-heterna
ska ha,
° hur man ska förenkla EU:s fördrag för att göra dem tyd-ligare
och lättare att förstå samt
° vilken roll de nationella parlamenten ska ha i framtidens
EU.
Regeringskonferens
hålls inför varje fördragsförändring.
Då träffas
medlemsländernas regeringar
för att förhandla
om de aktuella frågorna.
EU 2004-kommittén
Regeringskonferensen ska föregås av en bred offentlig debatt
med medborgarna i samtliga medlemsländer. Debatten inleddes
under det svenska ordförandeskapet den 7 mars 2001
och en särskild webbplats har inrättats för att hålla den
levande (http://europa.eu.int/futurum). Här finns både
information och diskussionsmöjligheter. I Sverige ska fram-tidsdebatten
drivas av en parlamentarisk kommitté som till-satts
av regeringen, den så kallade EU 2004-kommittén. Den
leds av riksdagsledamoten Berit Andnor (s) och ska:
° stimulera en bred, offentlig debatt om EU, särskilt inför
den kommande regeringskonferensen, bidra till ökade kunskaper
om de frågor som rör EU:s utveckling och ge företrädare
för olika åsikter utrymme i debatten,
° skapa kontaktytor mellan den svenska debatten om EU och
motsvarande debatt i övriga europeiska länder samt
° sammanställa analyser av de frågor som kan komma att
behandlas vid regeringskonferensen.
Konvent förbereder
Vid Europeiska rådets möte i Laeken den 14-15 december
2001 bestämde stats- och regeringscheferna att ett särskilt
konvent ska förbereda den förestående regeringskonferensen.
Den före detta franske presidenten Valéry Giscard
d’Estaing är utsedd att leda konventet. Till sin hjälp har han
två vice ordförande, de tidigare premiärministrarna i Italien
respektive Belgien, Giuliano Amato och Jean-Luc Dehaene.
Konventet ska bestå av företrädare för medlemsstaternas
regeringar, de nationella parlamenten, Europaparlamentet
och Europeiska kommissionen. Även kandidatländerna
kommer att delta fullt ut. Konventets uppgift är att utarbeta
alternativ eller rekommendationer som ska läggas fram
inför regeringskonferensen 2004. Den svenska regeringens
företrädare är Lena Hjelm-Wallén och hennes ersättare är
Lena Hallengren. Den svenska riksdagens representanter är
EU-nämndens ordförande, respektive vice ordförande Sören
Lekberg (s) och Göran Lennmarker (m). Ersättare för riksdagens
representanter är Ingvar Svensson (kd) och Kenneth
Kvist (v). Konventets arbete ska vara klart senast våren 2003.
EU:s utvidgning
Utvidgningsförhandlingarna gick framåt i snabb takt under
2001. För Sverige hade utvidgningen högsta prioritet och
under året presenterade kommissionen en strategi för den
fortsatta utvidgningsprocessen.
Tidsplan
Vid Europeiska rådets möte i Göteborg i juni 2001 fastställdes
för första gången en tidsplan för utvidgningsförhandlingarna.
Stats- och regeringscheferna enades om att utvidgningen
är oåterkallelig och att de kandidatländer som är redo ska
kunna slutföra förhandlingarna under 2002. Målsättningen är
att de - som medlemmar - ska kunna delta i valet till Europaparlamentet
2004. Vid Europeiska rådets möte i Laeken
konstaterades att tio kandidatländer kan vara redo för anslutning
2004 om den nuvarande takten i förhandlingarna och
reformerna upprätthålls.
Framsteg och problem
I kommissionens översynsrapport för 2001 framhålls att alla
kandidatländer utom Turkiet uppfyller de politiska kriterier
som krävs för att bli medlemmar. Kommissionen noterar
fortsatta framsteg, men även fortsatta problem. Bland annat
pekar man på bristande förhållanden inom rättsväsendet och
problem med korruption. Fler åtgärder krävs också för att
14motverka diskriminering och nå ökad jämställdhet i kandidatländerna.
Liksom i tidigare översynsrapporter uppmärksammar
kommissionen behovet av en förbättrad situation
för romerna. Turkiet får kritik för bristande respekt för
mänskliga rättigheter.
Fungerande marknadsekonomier
Det är bara Cypern och Malta som uppfyller alla ekonomiska
kriterier för medlemskap. Merparten av kandidatländerna
bedöms dock vara fungerande marknadsekonomier och anses
klara konkurrensen och marknadskrafterna inom EU på
kort sikt. Kandidatländerna har gjort framsteg när det gäller
anpassningen till EU:s regler, men behöver bättre administrativ
kapacitet för att kunna följa dem i praktiken. Därför
föreslår kommissionen en särskild handlingsplan för att hjälpa
dem på detta område.
Köpenhamnskriterierna
innebär att kandidatländerna
bedöms efter politiska,
ekonomiska och
administrativa kriterier.
Stabila demokratier, fungerande
marknadsekonomier
och förmåga att
fullgöra EU:s regler är
några av de krav som ställs.
Förhandlingsläget
Vid årets slut hade de olika kandidatländerna provisoriskt
stängt följande antal kapitel av totalt 30: Cypern (24),
Ungern (24), Tjeckien (24), Slovenien (26), Slovakien (22),
Lettland (23), Litauen (23), Estland (20), Polen (20), Malta
(20), Bulgarien (14) och Rumänien (9) Lettland, Litauen,
Slovakien och Malta, som inledde sina förhandlingar i februari
2000, har nu kommit ikapp vissa av de kandidatländer
som inledde förhandlingar två år tidigare.
Under året ingicks också de första avtalen med Ungern och
Tjeckien om produktgodkännanden. Avtalen innebär att
dessa länder inför EU:s krav. Syftet är att underlätta varurörlighet
och underlätta för dessa länder att införa EU:s regler.
Ekonomisk-politisk dialog
Under det svenska ordförandeskapet inleddes också en ekonomisk-
politisk dialog med kandidatländerna. EU:s finansministrar
och centralbankschefer träffade sina kolleger från
kandidatländerna under det informella Ekofinmötet i
Malmö. Från och med 2002 kommer tre möten med kandidatländerna-
varav ett på ministernivå - att hållas varje år.
Syftet med dialogen är att integrera kandidatländerna i EU:s
ekonomisk-politiska samordning.
EU:s relationer med omvärlden
EES och EFTA
Medlemmar i EFTA, Europeiska frihandelssammanslutningen,
är Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein. Norge,
Island och Liechtenstein deltar också i det Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES). EES-avtalet är ett viktigt
ramverk som innebär att stora delar av regelverket för EU:s
inre marknad även gäller för Norge, Island och Liechtenstein.
Vid årets möte kunde EES-rådet notera att samarbetet fungerar
väl, att ännu mer av EU:s gemensamma lagstiftning
införlivats i EES-avtalet och att takten i beslutsfattandet
ökat markant. För svensk del har de viktigaste frågorna under
året rört relationerna med Norge, framför allt vad gäller liberaliseringen
av norska regler för import av livsmedelsprocedurer.
EU:s nordliga dimension
I maj 1999 antog EU riktlinjer för att vidareutveckla och förverkliga
en nordlig dimension. Den omfattar ett område som
sträcker sig från Island till nordvästra Ryssland och från
Ishavet till Östersjöns kuster. EU:s nordliga dimension innebär
regionalt samarbete inom framför allt energi, miljö, kärnsäkerhet,
infrastruktur, hälso- och sociala frågor, brottsbekämpning,
utbildning och forskning. Under det svenska ordförandeskapet
inrättades ett partnerskap för miljöarbete
inom ramen för den nordliga dimensionen, Northern
Dimension Environmental Partnership (NDEP).
Västra Balkan
Under 2001 har det funnits en större internationell samsyn
om västra Balkan. Detta har lett till större effektivitet, särskilt
när det gäller krishantering. Krisen som har dominerat
under året har rört före detta jugoslaviska republiken
Makedonien (FYROM), där EU:s fredsansträngningar under
våren spelat en avgörande roll. Efter intensiva förhandlingar
lyckades man få till stånd ett fredsavtal med löfte från makedonisk
sida att förbättra albanernas status. Situationen i södra
Serbien (Presevo) och Bosnien-Hercegovina har också krävt
EU:s uppmärksamhet, liksom frågan om de federala relationerna
mellan Serbien och Montenegro.
Trots politisk oro på många håll har så kallade stabilise-rings-
och associeringsavtal kunnat undertecknas med både
FYROM och Kroatien.
I slutet av mars 2001 greps Förbundsrepubliken Jugoslaviens
före detta president Slobodan Milosevic. Han åtalades
1999 för krigsförbrytelser och fördes i slutet av juni
till Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Under
våren besökte landets nye president, Vojislav Kostunica,
Stockholm för ett möte med företrädare för EU. Också
FYROM:s president Boris Trajkovski besökte Stockholm
under året.
EU:s biståndsinsatser på västra Balkan sker nu via ett nytt
program, CARDS (Community Association for Reconstruction,
Development and Stabilisation). Programmet
fokuserar på institutionella och ekonomiska reformer inom
stabiliserings- och associeringsprocessen. Förvaltningsstöd
och anpassning till EU:s regler står i centrum, men mest
pengar satsas på att bygga upp infrastrukturen och underlätta
för flyktingar att återvända hem.
Stabiliserings- och associeringsavtal är ett avtal som syftar till
att underlätta för länderna på västra Balkan att så småningom integreras i EU.
USA
EU och USA träffas på toppmöten två gånger per år sedan
1995. Kampen mot internationell terrorism dominerade diskussionerna
med USA under hösten. Redan före den 11 september
var dock detta en viktig fråga. Den diskuterades
bland annat på toppmötet mellan EU och USA i Göteborg i
juli. För första gången besökte då en sittande amerikansk president
Sverige. Vid toppmötet antogs den så kallade Göteborgsdeklarationen
där inriktningen för det framtida samarbetet
mellan EU och USA anges. Här nämns bland annat
hanteringen av säkerhetsrisker, vikten av tillväxt och internationell
handel, kampen mot brottsligheten, skydd av miljön
och fattigdomsbekämpning.
Vid toppmötet diskuterades, förutom läget i Västra Balkan,
Nordkorea och Mellanöstern, också multilaterala handelsfrågor,
hiv/aids och klimatfrågan.
Också EU och Kanada träffades vid två tillfällen under
året. Vid mötet i Stockholm diskuterades bland annat nedrustning,
WTO och den nordliga dimensionen.
Ryssland
Under det svenska ordförandeskapet inriktade sig EU på att
- i enlighet med den gemensamma strategin för Ryssland -
fördjupa den politiska och ekonomiska dialogen med
Ryssland. Den tog sig bland annat uttryck i ett informellt
möte mellan Rysslands president Vladimir Putin och EU:s
stats- och regeringschefer i Stockholm i mars. Även dialogen
om säkerhetspolitiken utvecklades och man enades bland
annat om framtida samverkan när det gäller krishantering
och konfliktförebyggande åtgärder. Vid toppmötet i Bryssel i
oktober beslutade man att utveckla den politiska dialogen
ytterligare och att fördjupa samverkan i kampen mot internationell
terrorism.
Både vid mötet i april i Stockholm mellan justitie- och
inrikesministrarna i Ryssland, Sverige och Belgien och under
hösten 2001 har förstärkt samarbete i rättsliga och inrikes
frågor diskuterats.
Under året påbörjades dessutom en diskussion med
Ryssland om förutsättningarna för att skapa ett gemensamt
europeiskt ekonomiskt område.
Södra Kaukasus och Centralasien
EU arbetar för att stärka sin profil i Södra Kaukasus
(Armenien, Azerbajdzjan och Georgien) och Centralasien
(Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och
Uzbekistan). Under året besökte EU:s ministertrojka de
flesta av länderna i dessa regioner. Partnerskaps- och samarbetsavtal
har tecknats med samtliga länder utom
Tadzjikistan. Avtalet med Turkmenistan har ännu inte godkänts
av alla EU-länder.
Afghanistan
Redan före terrordåden den 11 september var EU:s engagemang
i Afghanistan omfattande och EU var den största givaren
av humanitärt stöd till landet. I januari bestämdes att
arbetet i Afghanistan ska fokusera på bekämpning av narkotika,
terrorism och främjande av mänskliga rättigheter.
Insatserna intensifierades efter terrorattackerna. I linje med
FN:s resolution beslutade man också om särskilda sanktioner
mot talibanregimen. I början av december utsågs Klaus-Peter
Klaiber till EU:s särskilde representant i landet. Hans uppgift
är att samordna EU:s biståndsinsatser och på plats främja
fredsarbetet, den politiska processen och återuppbyggnaden
av Afghanistan.
Ministertrojkan
består av representanter
för det före detta ordförandelandet,
det nuvarande
och det kommande.
Trojkan bistås av kommissionen
och företräder unionen
i internationella
sammanhang som gäller
den gemensamma utrikes-och
säkerhetspolitiken.
Mellanöstern
Den politiska situationen i Mellanöstern har under året blivit
mer instabil. EU har varit mycket aktiv för att försöka få israeler
och palestinier att avbryta våldet och återgå till förhandlingsbordet.
I april 2001 presenterades den så kallade
Mitchellrapporten, som utarbetats av den amerikanske senatorn
George Mitchell. Rapporten innehåller tre rekommendationer:
vapenvila, förtroendeskapande åtgärder och återupptagna
fredssamtal. Den mottogs positivt av båda parter men
har ändå inte påverkat processen i någon högre grad.
Mitchellrapporten följdes under våren upp av en mindre rapport,
Tenet-planen, med fokus på hur våldet skulle hanteras.
EU är den största givaren av bistånd till Västbanken/Gaza.
Under året har man mest fokuserat på att rädda den palestinska
myndigheten som flera gånger varit nära politisk kollaps.
Förutom Norge var EU i början av 2001 den enda givare som
gav den palestinska myndigheten direkt budgetstöd. Arbetet
under året har också gått ut på att hjälpa den palestinska
myndigheten att motverka terroristhandlingar.
Medelhavsländerna
Samarbetet mellan EU och medelhavsländerna äger rum
inom ramen för den så kallade Barcelonaprocessen. Under
året ägde det första handelsministermötet rum mellan de
länder som deltar. Mötet blev en stor framgång och uppskattades
av partnerländerna runt Medelhavet.
Under det svenska ordförandeskapet kom dialogen med
medelhavsländerna mest att fokusera på juridiska frågor och
mänskliga rättigheter. Under den senare delen av året försköts
dock fokus och diskussionerna kom i första hand att
handla om sociala och kulturella frågor. Också kampen mot
terrorismen stod på dagordningen. Vid utrikesministermötet
i Bryssel den 5-6 november deltog såväl den palestinske
ledaren Yasser Arafat som Israels utrikesminister Shimon
Peres. Också de arabiska utrikesministrarna deltog. På mötet
presenterade Sverige ett förslag till handlingsplan för dialogen
mellan kulturer och civilisationer, med särskild vikt på
ungdom, utbildning och medier.
Barcelonaprocessen
är ett samarbete mellan
EU och tolv Medelhavs-länder:
Marocko,
Algeriet, Tunisien,
Egypten, Israel,
Jordanien, palestinska
myndigheten, Libanon,
Syrien, Turkiet, Cypern
och Malta. Målet är dels
att uppnå ett område
med fred och stabilitet
med respekt för mänsk-liga
rättigheter och
demokrati, dels att
upprätta ett frihandels-område
mellan dessa
länder. Ett tredje delmål
är att skapa förståelsemellan olika kulturer.
Turkiet
Under 2001 beslutadet EU att ingå ett partnerskap med
Turkiet. Inom ramen för detta anges de åtgärder som EU
anser att Turkiet behöver prioritera för ett medlemskap. Här
framhålls särskilt yttrandefrihet, kamp mot tortyr, avskaffande av dödsstraff, TV- och radiosändningar på andra språk än
turkiska, kulturella rättigheter och Cypernfrågan. Turkiet
antog en nationell plan för hur dessa olika åtgärder ska
genomföras. Turkiet uppfyller inte kraven för att få inleda
förhandlingar om ett medlemskap i EU.
Asien
EU och tio länder i Öst- och Sydostasien samarbetar inom
Asia-Europe Meeting (ASEM). Inom ramen för detta samarbete
har man under året bland annat diskuterat situationen
på den koreanska halvön, Balkan, Mellanöstern samt FN-frågor.
Under utrikesministermötet i Peking antogs en handlingsplan
för den gemensamma kampen mot handel med
kvinnor och barn. Initiativet till förstärkt samarbete på
området kom ursprungligen från Sverige och stöds av
Thailand och Filippinerna. Ett arbete för att genomföra och
följa upp handlingsplanen har påbörjats.
En handlingsplan för samarbetet med Japan har också
antagits under året, liksom ett viktigt avtal om ömsesidigt
erkännande av produktgodkännanden.
Även arbetet med en fördjupad dialog med Kina har fortsatt
under året. Mycket av diskussionerna har fokuserat på
mänskliga rättigheter. Bland annat anordnades under det
svenska ordförandeskapet en konferens om mänskliga rättigheter
i Peking.
Koreahalvön
I egenskap av Europeiska rådets ordförande besökte Göran
Persson Koreahalvön i maj 2001. Året innan fick han en personlig
inbjudan av Sydkoreas president Kim Dae-Jung som
önskade större engagemang från EU:s sida i försoningsprocessen
på den koreanska halvön. Med på resan var kommissionären
med ansvar för utrikesrelationer och höge representanten
Javier Solana.
Mänskliga rättigheter, kärnvapen samt ekonomiska och
humanitära frågor var några av de frågor som diskuterades
under besöket. Direkta samtal fördes med den nordkoreanska
ledningen och dess högste ledare, ordföranden i den
nationella försvarskommittén Kim Jong-il. Ett av de mer
uppmärksammade resultaten av mötet var att Nordkorea
förlängde stoppet för missiltester fram till år 2003. Samtalen
ledde också till att diplomatiska förbindelser har upprättats
mellan EU och Nordkorea. Under resan fördes också överläggningar
med Sydkoreas president Kim Dae-jung.
Under hösten har EU antagit en landstrategi för biståndet
till Nordkorea 2001-2004. Här fastställs fortsatt bistånd för
bland annat tryggad livsmedelsförsörjning och hållbar landsbygdsutveckling.
Afrika
Den politiska dimensionen av Cotonou-avtalet (läs mer
under avsnittet om utvecklingssamarbete) har kommit allt
mer i fokus när det gäller de afrikanska staterna. I flera fall,
till exempel Elfenbenskusten, Liberia och Zimbabwe har EU
ställt krav på en förbättrad politisk situation. Två översynsrapporter
har arbetats fram under året. Här redogörs för de
insatser som krävs i området för att uppnå mänskliga rättigheter
och demokratiska principer samt upprätta rättsstater
och sunda styrelseformer.
Utöver mänskliga rättigheter och demokrati har också
hiv/aids, miljö, livsmedelssäkerhet och skuldfrågan varit
uppe till diskussion under året.
Latinamerika
Under 2001 intensifierades relationerna mellan EU och
Latinamerika. Inte minst organiserades ett stort antal möten
med olika länder och organisationer, inklusive ett ministermöte
mellan EU och Rio-gruppen (hela Latinamerika) i
Santiago de Chile. Det omfattande handels- och samarbetsavtalet
med Mexiko trädde i kraft den 27 februari. Stödet för
fredsansträngningarna i Colombia var en av det svenska ordförandeskapets
prioriteringar för regionen liksom förhandlingarna
om associeringsavtal med Chile och Mercosur samt
utvecklingen i Kuba. År 2001 hölls allmänna val i Peru,
Nicaragua och i Honduras. I Peru innebar valet en återgång
till demokratin efter ett decennium av auktoritärt styre. EU
hade valobservatörsgrupper på plats i Peru och i Nicaragua.
Sven Wimnell 020528 pdf-fil : Svenska regeringens årsbok om EU 2001.
(http://wimnell.com/omr353d.pdf)
En version där avsnitten huvudsakligen ordnats enligt SW klassifikationssystem.
DN 080516:
Italien gör en gir åt höger.
"Silvio Berlusconis har fått grönt
ljus i parlamentet för sitt tredje
försök att regera Italien. Han
skrider till verket i ett helt nytt
politiskt landskap. Italiensk
politik har gjort en högersväng
långt mer dramatisk än ett vanligt skifte vid makten."
ANALYS
INGRID HEDSTRÖM
Europareporter.
Det nyvalda parlament som i
veckan gav sitt förtroende åt
Silvio Berlusconis nya regering
skiljer sig dramatiskt från sin
föregångare.
För första gången sedan fascismens fall finns inte en enda
kommunist i salen när Italiens
folkvalda samlas i Palazzo Montecitorio. Fausto Bertinottis kommunistparti med allierade sveptes ut från parlamentet som av en
tsunami i årets val, förlorade tre
fjärdedelar av sina väljare. Samtidigt dundrade Umberto Bossis
högerpopulistiska och främlingsfientliga Lega Nord fram från
norr och intog nya fästen. I det
historiskt illröda Emilien blev
Lega Nord mer än dubbelt så stort
som kommunisterna.
Det är en historisk förändring.
DRAMATISKT FÖRÄNDRAT är också
antalet partier i parlamentet.
Italien har varit regeringskrisernas och småpartiernas förlovade
land. I förra parlamentet satt ett
30-tal partier, och Romano Prodis
regering fälldes av ett av de
minsta partierna i hans bångstyriga regeringskoalition. Men i det
nya parlamentet finns bara fem
nationella partier, som om väljarna bestämt sig för att uppmana
sina folkvalda att sluta träta och
börja regera landet.
TYNGPUNKTEN HAR förskjutits kraftigt till höger. Demokratiska partiet, oppositionens ledande parti,
är en sammanslagning av socialdemokrater och vänsterkatoliker.
Ett litet kristdemokratiskt parti
finns kvar i parlamentet. Men parlamentets majoritet, Berlusconis
regeringsunderlag, står i dag klart
till höger om det kristdemokratiska parti som i decennier styrde
Italien.
En tyngdpunktsförskjutning
som markeras av att Gianfranco
Fini nu sitter i talmansstolen. Fini
har tills nu lett Alleanza Nazionale, ett i dag respektabelt högerparti, som för bara fjorton år
sedan ännu var det nyfascistiska
MSI och före Fini leddes av en
av Mussolinis ministrar. Partiet
fick sin chans när det italienska
partisystemet slogs i spillror av
90-talets korruptionsskandaler. Men det väckte bestörtning
när Berlusconi tog med Finis
parti i sin första regering, och
ute i Europa bemöttes MSI-ministrarna ibland som något som
katten släpat in. Sedan dess har
Fini framgångsrikt arbetat för att
tvätta bort fasciststämpeln. Hän
var respekterad utrikesminister i
Berlusconis förra regering.
MEN ERKÄNNANDET tas ändå till en
helt ny nivå när Fini nu väljs till
talman. Därmed erkänns ett parti
med historiska rötter i Mussolinis
fascistparti som statsbärande
parti i det demokratiska Italien,
och Fini som nationell politisk
ledare med uppdrag att höjd över
partierna leda parlamentets arbete. Också detta är en historisk
förändring.
Särskilt som Finis partikamrat
Gianni Alemanno samtidigt valts
till borgmästare i Rom. Fini och
Alemanno kan inte i dag ses som
fascister. Men de har formats i
den nyfascistiska rörelsen, och
det gjordes många fascisthälsningar bland jublande romare
när Alemannos valseger firades
på Capitolium.
ITALIENS KONSTITUTION från 1948
byggdes officiellt på motståndet
mot fascismen. Men kommunis-
terna, en gång tung del av motståndet, har nu åkt ur parlamentet medan forna fascister sitter
på tunga statsbärande poster i
Rom. Så ser Italiens nya politiska
landskap ut. Vad det innebär
återstår att se.
Men kanske var veckans
brandbomber mot romska läger i
Neapel en försmak av kommande
oro.
Ingrid Hedström
m
ingrid.hedstrom@dn.se 08-738 10 62 "
" Berlusconi för tredje gången
Silvio Berlusconi inledde förra
veckan sin tredje period som ltaliens premiärminister. Han blev
premiärminister första gången
1994 men hans regering höll bara
några månader. Andra perioden
varade 2001-2006.
Berlusconis regeringskoalition
består av Popolo della libertà
(Frihetsfolket), en sammanslagning
av Berlusconis Forza Italia och
högerpartiet Alleanza nazionale,
samt av Umberto Bossis parti Lega
nord.
Största oppositionsparti är
Walter Velronis Demokratiska
partiet. De bildades 2007 genom
en sammanslagning av det gamla
kommunistpartiets numera socialdemokratiska högerflygel med vän-
sterkatolikerna i La Margherita.
Till oppositionen hör också det
lilla partiet. Italia dei valori, lett av
Antonio di pietro, en gång känd som korruptionsavslöjande undersökningsdomare.
Det lilla kristdemokratiska partiet
UDC ingick 2001-2006 i Berlusconiskoalitionen men står nu utanför.
Länkar till Internet:
Från Statistiska centralbyrån (SCB) på Intertnet 070602:
Medborgarinflytande
Allmän statistik
 Undersökning av förtroendevalda i kommuner och landsting
Allmänna val
Allmänna val, valresultat
Allmänna val, valdeltagandeundersökningen
Allmänna val, valundersökningen
Allmänna val, nominerade och valda
Europaparlamentsval, valresultat
Europaparlamentsval, valdeltagandeundersökningen
Europaparlamentsval, valundersökningen
Folkomröstningar, valresultat
Folkomröstningar, valdeltagandeundersökningen
Folkomröstningar, valundersökningen
Partisympatier
EU- och EMU-sympatier
Partisympatiundersökningen (PSU)
Läs även SCB:s tidskrift Välfärd.
Kortadress : www.scb.se/ME |
SUNET:
Val
Statskunskap
Mölndals länkkatalog.
Statskunskap och politik
-- Grundrättigheter
-- Val
-- Sveriges statskunskap
-- Sveriges politiska partier
-- Främmande länders statskunskap
-- Politiska åskådningar
Oc Statskunskap och politik
Länkskafferiet:
Samhälle och ekonomi
delar om
Internationella relationer
Statskunskap och politik
Samhällsguiden.
25. Så styrs
Sverige
25.1 Demokrati
25.2 Den centrala förvaltningen
25.3 Den regionala förvaltningen
25.4 Den lokala förvaltningen
26. Delta och
påverka
26.1 Rösträtt och val
26.2 Partier
26.3 Informationsvägar till riksdag och
regering
26.4 Andra sätt att påverka
26.5 Offentlighetsprincipen
26.6 Yttrandefrihet
26.7 Regler för press, radio och TV
27. Sverige
och Europa
27.1 EU-samarbetet
27.2 EU:s institutioner
27.3 Institutioner i samspel
27.4 Beslutsprocessen
27.5 Vem kan vad om EU?
27.6 Att studera i Europa
27.7 Liten EU-ordlista
Myndigheter under departementen i maj 2008.
Statsrådsberedningen.
Universitetsvägen 10 F, plan 6
106 91 Stockholm
Tfn: 08-16 46 00
Fax: 08-16 46 66
E-post: info@sieps.se
Arbetsområde: Svenska institutet för europapolitiska studier, Sieps, har till uppgift att bedriva och främja forskning, utvärdering, analys och studier i europapolitiska frågor med inriktning på områdena ekonomi och handel, statsvetenskap och juridik. Verksamheten bedrivs inom ramen för tre övergripande temata:
* makt och demokrati
* EU:s roll i världen
* effekter av EU:s politik.
Justitiedepartementet.
Box 4210, 171 04 Solna
Tfn 08 - 635 69 00
Arbetsområde: Valmyndigheten har till uppgift att planera och genomföra val och folkomröstningar.
Till Entrésidan
Till Introduktionen
Till Forskningsarbetet om samhällsplaneringens problem.
Till Verksamheter i Sverige och i världen.
Till Verksamheter i rollerna A och B
Till Sven Wimnells systemtabell.
Till popup-tabell.
©1999,2000,2001,2002,2003,2004,2005,2006,2007,2008,2009,2010,2011, Sven Wimnell, arkitekt SAR.
Epost: sven.wimnell@telia.com
110301. Denna sida har adressen http://wimnell.com/omr32.html
|