Riksdagens ombudsmän - JO Postadress: Box 16327, 103 26 Stockholm Besöksadress: Västra Trädgårdsgatan 4
Telefon: 08-786 40 00
Texttelefon: 08-786 61 15
Fax: 08-21 65 58
E-post: justitieombudsmannen@riksdagen.se

"Bristande bildning ger farliga poliser"

"Dålig analytisk förmåga bakom kårens skadliga vi och dom-attityd, menar kriminologen Jerzy Sarnecki"

"Polisens öppna förakt mot EU-demonstranterna i Göteborg var ett extremt uttryck för den skadliga vi och dom-attityd som finns inom kåren. Den mentaliteten blir ännu farligare i det vardagliga arbetet, där polisen ofta träffar socialt mycket utsatta och försvarslösa människor. Polisen måste bli bättre på att analysera de samhällsproblem de skall hantera. Dagens bristfälliga utbildning bör ersättas med akademiska studier, där de blivande poliserna får breda samhällsvetenskapliga kunskaper, skriver professorn i kriminologi Jerzy Sarnecki."

"Av Göteborgskommitténs rapport kan många slutsatser dras. En uppenbar sådan är att våra poliser behöver en betydligt bättre förståelse av den värld de verkar i. Polisens uppträdande i samband med demonstrationerna i Göteborg antyder att man inte alltid förstod det sociala och politiska sammanhang i vilket man agerade. Emellanåt förefaller man också ha uppvisat bristande förmåga att förutse vilka konsekvenser, både lång- och kortsiktiga, vissa typer av polisiära åtgärder skulle komma att få.

För att på rätt sätt kunna bemöta människor, både i speciella situationer (som i Göteborg sommaren 2001) och till vardags, räcker det inte med de, om än viktiga, rent polisiära kunskaperna. Av en modern och välfungerande polis krävs därutöver en god förankring i, och förståelse av, omvärlden. För att kunna utföra sina uppgifter som företrädare för en demokratisk rättsstat är det nödvändigt att polisen förmår se sitt eget arbete i ett brett samhälleligt sammanhang.

Något förenklat uttryckt räcker det inte för den enskilda polisen att veta hur han eller hon skingrar en demonstration som riskerar att bli våldsam. Det är lika viktigt att veta varför människorna demonstrerar, vilka de är och inte minst vad som gör att demonstranterna är våldsamma. Den typen av analytisk förmåga är också central när det gäller stora delar av det vardagliga polisarbetet.

I dag krävs av poliser att de ska kunna skaffa sig en god bild av de samhällsproblem de ska hantera, analysera denna bild, på basis av detta fatta beslut om vilka åtgärder som är mest relevanta, genomföra dessa åtgärder och utvärdera de uppnådda effekterna. Det är detta som kallas för ett problemorienterat polisarbete och det är på den punkten det brustit i Göteborg, liksom det ofta brister i många mer vardagliga situationer.

Ytterst oroande var det förakt som vissa poliser öppet visade och uttryckte mot de politiskt engagerade ungdomarna.

Händelserna i Göteborg är ett extremt exempel, men långt ifrån det enda, på den "vi och dom-attityd" som finns i delar av poliskåren. Hur olycklig denna attityd än må ha varit i samband med Göteborgshändelserna är den troligen ännu farligare i samband med det dagliga polisarbetet. Där träffar poliser ofta socialt mycket utsatta människor som inte är lika välartikulerade och organiserade som anti-EU-demonstranter. Dessa människor uppträder mycket sällan i medierna och polisens agerande gentemot dem blir bara granskat i kommissioner i ytterst spektakulära fall (som till exempel i Osmo Vallo-fallet).

En central fråga i detta sammanhang är hur polisutbildningen bör vara utformad. Denna fråga är i dag mycket aktuell eftersom det för närvarande utbildas fler poliser i Sverige än någonsin tidigare.

Andra utbildningar, till exempel socionom-, sjuksköterske- och lärarutbildningen, sker numera inom ramen för högskolan. Bland allmänheten är förmodligen få medvetna om att just polisutbildningen inte är en högskoleutbildning. Polishögskolan (PHS) är således, trots det stolta namnet, ingen högskola utan en vanlig polis- eller yrkesskola. Trots detta uppfyller de som antas till polisutbildningen ofta med råge intagningskraven till universitet och högskola. Många blivande poliser har dessutom åtskilliga akademiska poäng innan de börjar sin utbildning på Polishögskolan.

Att polisutbildningen inte är en högskoleutbildning får dock allvarliga konsekvenser för utbildningens kvalitet. Förutom att utbildningen saknar en naturlig forskningsanknytning bygger polisutbildningen vid PHS i alltför liten utsträckning på en vetenskaplig grund (vilket leder till att inte heller polisarbete gör det i särskilt stor utsträckning). Ytterst få av lärarna har forskarbakgrund. Förslag från bland annat en expertutredning som syftat till att råda bot på dessa problem har hitintills inte genomförts.

Under senare år har emellertid en del positiva förändringar skett. Främst gäller det de nya utbildningarna i Umeå och Växjö, där utbyggnaden av polisutbildningen har ägt rum i anslutning till universiteten. Också i Stockholm, där fortfarande flertalet nya poliser utbildas, började en förändring ske genom bland annat etablerandet av ett samarbete med Uppsala universitets juridiska institution och Stockholms universitets kriminologiska institution. Man har också börjat (om än så länge i blygsam omfattning) anställa forskarutbildad personal.

Samarbetet med Stockholms universitets kriminologiska institution (för närvarande den enda i sitt slag i landet) har inneburit att de studerande vid Polishögskolan läste en introduktionskurs i kriminologi tillsammans med de ordinarie studenterna på den akademiska grundutbildningen. Kursen gav de blivande poliserna grundläggande kunskaper i teorier om sociologiska, socialpsykologiska, psykologiska och medicinska förklaringar till brottslighet, betydelsen av genus i kriminologiska sammanhang, metoder att studera brottslighetens omfattning och karaktär, variationer av brottslighet över tid och mellan olika platser samt orsaker till dessa variationer, rättssociologiska aspekter på straffrätten, kriminalpolitiken och dess effekter och mycket annat.

Undervisningen bedrevs på ett för universitetet typiskt sätt med kritisk granskning och allsidig belysning av presenterade problem och teorier. Efter examination fick de studerande vid polisskolan fem högskolepoäng som de kan tillgodoräkna sig vid fortsatta högskolestudier.

Det vore fel att påstå att samarbetet med Polishögskolan till att börja med var någon enkel fråga för oss på universitetet. Vi kände en viss oro och en del fördomar fick diskuteras. Tre terminer senare har vi fått svar på de flesta av de frågor vi bekymrade oss för.

Sammanfattningsvis kan man säga att det går alldeles utmärkt att utbilda polisstuderande i universitetsmiljön. Det går också bra att integrera de blivande poliserna med "vanliga" universitetsstuderande, även med studenter som har en starkt kritisk hållning till polisen. På många sätt blir sådana integrerade grupper mycket mera spännande att undervisa. Inte minst när Göteborgshändelserna diskuteras. De seminarier vi hade kring dessa händelser i samband med studier av stämplings- och konfliktperspektiv på brottsligheten, var nyttiga både för våra blivande poliser och för våra vanliga studenter.

Detta samarbete ligger för närvarande nere medan universitetet och PHS diskuterar dess framtida utformning. Båda parter anser att samarbetet måste utvecklas och fördjupas även om vi än så länge inte är helt överens om formerna. Sett från universitetets horisont är skälen till en "akademisering" av polisutbildningen många.

Andelen högskoleutbildade i samhället blir allt större. För att våra blivande poliser även i framtiden ska kunna använda sitt viktigaste vapen, förmågan att skickligt kunna kommunicera med omgivningen, bör nivån och statusen på polisutbildningen naturligtvis inte vara lägre än utbildningsnivån för en stor del av de människor de kommer att möta i sitt yrkesliv. Att integrera blivande poliser med övriga universitets- och högskolestudenter är alltså en viktig demokratisk fråga. Som det ser ut i dag är risken stor för att eleverna vid polisskolan i Stockholm segregeras i sin egen värld ute på Sörentorp (ett gammalt militärområde där skolan är förlagd), vilket lätt skapar den farliga "vi och dom-attityden".

Att PHS i dagsläget inte är en högskola innebär att de "poäng" som studenterna får där inte är högskolepoäng och därför inte kan tillgodoräknas studenterna vid fortsatta högskolestudier. "Polisskolan" borde i stället göras om till en riktig högskola. Utbildningen bör, som all annan högre utbildning, bygga på vetenskaplig grund och ha forskningsanknytning. Det är därför lämpligt att förlägga en stor del av polisutbildningen vid universiteten och högskolorna.

Den grundläggande polisutbildningen skulle förslagsvis kunna ge 80 högskolepoäng (motsvarande två års heltidsstudier). Efter viss tjänstgöring ska möjligheten finnas att, för de intresserade och lämpade, genomgå ytterligare utbildning om 40 högskolepoäng, innebärande en viss specialisering samt möjligheter till fil kand-examen och till befordran. Efter vidare tjänstgöring och ytterligare utbildning och specialisering ska också en magisterexamen i poliskunskap kunna erhållas. De poliser som är intresserade av forskning och utbildning av nya poliser ska sedan kunna fortsätta med en licentiat- och/eller doktorsexamen.

Formerna för denna integrering av polisutbildningen i högskolan kan till exempel likna de i dag redan existerande högskoleutbildningarna av lärare, socionomer, psykologer och journalister.

Jag tror att den typ av bred samhällsvetenskaplig kunskap som universitetet kan erbjuda är minst lika nödvändig för dagens polis som kunskaper i juridik, bilkörning eller vapenanvändning. Jag menar vidare att stora delar av denna kunskap ska förmedlas i akademisk miljö och i gemenskap med andra studenter.

Jag anser att en snabb omvandling av polisutbildningen till en akademisk utbildning är en av de åtgärder som är nödvändiga för att minska sannolikheten för att Göteborgshändelserna ska upprepas i framtiden. En sådan omvandling är även viktig för att idén om det problemorienterade polisarbetet inom rimlig framtid ska kunna bli verklighet.

Jerzy Sarnecki "

"Professor Jerzy Sarnecki attackerar oprofessionella behandlingar av unga brottslingar:

Ungdomsbrottslingar blir ofta utsatta för behandlingsåtgärder som är skrämmande oprofessionella. Personalen som arbetar med dessa frågor kan sakna de mest elementära kunskaper om orsaker till ungas problem. I en del fall köper kommuner och andra ansvariga behandlingsprogram som visat sig verkningslösa eller till och med skadliga. Okunskapen skapar utrymme för alla dem som söker lättköpta poänger genom krav på hårdare tag, skriver Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi."

"Dagens intensiva debatt om ungdomsbrottligheten karakteriseras av två allvarliga kunskapsluckor. Dels tycks det som om man har glömt de "gamla" en gång så självklara kunskaperna om brottslighetens sociala orsaker, dels har man inte tagit till sig de nya kunskaperna om effekter av olika typer av åtgärder mot unga lagöverträdare.

Riksdagen gav 1956 justitieministern i uppdrag att tillkalla en sakkunniggrupp för att utreda ungdomsbrottslighetens orsaker. Så påbörjades en stor undersökning av medicinska, psykologiska, socialpsykologiska och sociologiska orsaker till ungdomsbrottsligheten. Undersökningen fick det för oss otidsenliga namnet "1956 års klientelundersökning av unga lagöverträdare".

I slutet av 1970-talet fick jag som ung forskare på Brottsförebyggande rådet (Brå) i uppdrag att i samarbete med några av utredningens veteraner göra en uppföljning av den aktuella undersökningen genom att åter söka upp de en gång i tiden undersökta individerna och genom att föra samman resultat från de fem tidigare publicerade rapporterna. Klientelundersökningens "pojkar" hade då hunnit bli i genomsnitt drygt 30 år gamla och vi kunde få facit på hur deras liv utvecklats.

De allra viktigaste fynden från denna undersökning visar att det i materialet fanns en liten grupp individer som växte upp under mycket dåliga familjeförhållanden. Dessa individer (cirka 3 procent av en normalgrupp av Stockholmspojkar födda i slutet av 40- och i början av 50-talet) löpte ungefär 200 gånger större risk att senare i livet utveckla grov asocialitet, än den dryga hälften av de undersökta pojkarna som kom från välfungerande familjer. I den ena gruppen var till exempel andelen grova narkotikamissbrukare 40 procent, i den andra 0,2 procent.

De dåliga familjeförhållandena karakteriserades av faderns alkoholmissbruk, föräldrarnas bristande tillsyn över barnen, dåliga relationer mellan föräldrarna och mellan föräldrarna och barnen, generellt otrygga uppväxtförhållanden, låg kulturell nivå, tillhörighet till socialgrupp tre samt fattigdom. Om man till detta lade sådana förhållanden hos de unga själva som asociala kamrater, omfattande kriminalitet i ungdomsåren och skolproblem, ökade risken för negativ utveckling senare i livet ytterligare. Dessa fynd stämmer tämligen väl överens med den på 70-talet så populära teorin om det sociala arvet som lanserades av Gustav Jonsson.

Vid tiden för uppföljningen var detta de faktorer som var kända för att ligga bakom det eländiga liv som en mindre grupp av 40- och 50-talister hade levt och ännu lever. Men vilka är de faktorer som ligger bakom problem hos dagens ungdomar och yngre vuxna? Är dessa så annorlunda som dagens debatt antyder? Någon lika allsidig undersökning som 1956 års har tyvärr inte genomförts. Personligen tycker jag att det är dags att en ny utredning med liknande uppdrag snarast tillsätts. Det finns emellertid en hel del forskning som tyder på att de sociala faktorerna bakom brottslighet, missbruk etc i dag är påfallande lika de faktorer som gällde för efterkrigsgenerationen.

Självfallet finns det en del skillnader. Samhället har genomgått stora förändringar, vilka bland annat lett till att brottsligheten ökat kraftigt jämfört med 50- och 60-talen. Riskfaktorerna har i viss mån förändrats. Således hittar vi bland föräldrar till dagens generation av grovt kriminella och på annat sätt socialt utslagna ungdomar inte bara ett stort antal alkoholiserade fäder, utan också alkoholiserade mödrar samt föräldrar som missbrukar narkotika.

Socialgruppstillhörigheten slår också litet annorlunda i dag. Det är inte arbetarbarn som är kraftigt utsatta utan barn till personer som inte går att klassificera i socialgrupper eftersom de aldrig, eller i alla fall inte på mycket länge, har haft något yrke. Det är missbrukare, psykiskt sjuka, permanent arbetslösa och på annat sätt människor uteslutna ur det etablerade samhället. Vi har också fått en ny riskgrupp bestående av barn till de invandrade föräldrar som aldrig fått eller kunnat komma in i det svenska samhället.

I övrigt tycks dock riskfaktorerna inte ha förändrats särskilt mycket. Det är alltså fortfarande barn till de mest socialt utsatta föräldrarna som ärver sina föräldrars utsatthet även om denna utsatthet kanske ser delvis annorlunda ut. En gång i tiden var detta en självklar utgångspunkt för debatten om ungdomsbrottsligheten och åtgärder mot denna.

Det är möjligt att en sådan kunskapsbakgrund fortfarande är den självklara utgångspunkten för vissa debattörer - som dock inte verkar anse det nödvändigt att tydliggöra sitt perspektiv. För flertalet diskussionsdeltagare tycks dessvärre insikterna om den sociala utsatthetens betydelse för utvecklingen av asocialitet vara okända eller glömda.

Hur är det då med de så kallade neuropsykologiska faktorerna som framhålls så starkt i dagens debatt? Där har det skett en dramatisk utveckling av kunskaper. Jag tror att de som helt avfärdar dessa nya fynd begår ett lika stort misstag som de som försöker förklara all brottslighet och annat avvikande beteende med hjälp av dessa.

För mig är det uppenbart att olika typer av medfödd och förvärvad neuropsykologisk sårbarhet har betydelse både för den grova ungdomsbrottsligheten och missbruket och för hur livet kommer att gestaltas för de unga i vuxen ålder. Denna sårbarhet ska läggas till de riskfaktorer som nämns ovan. Det är också viktigt att poängtera att denna sårbarhet samverkar när det gäller riskerna med de tidigare nämnda faktorerna. Ett barn med ad/hd, sensationssökande personlighet, kognitiva störningar eller andra typer av sårbarheter kommer förstås att ha mycket större möjligheter att kunna leva ett bra liv om det växer upp i en välfungerande familj som har förmåga att anpassa uppfostran till barnets behov och i ett samhälle som har resurser och förmåga att ge adekvat stöd till denna familj.

Det är således som vanligt fråga om ett samspel mellan de biologiska, psykologiska och sociala faktorerna. Jag tror att det finns ytterst få forskare på området som på allvar skulle hävda att de biologiska faktorerna dominerar i detta samspel.

Dagens debattörer tycks glömma att de allra flesta av oss begår något eller några få mindre grova brott. En stor del av denna brottslighet begås i tonåren och kommer aldrig till myndigheternas kännedom. De allra flesta som begår den sortens brott åker heller aldrig fast - trots detta växer de upp till hyggligt folk. De i denna grupp som på grund av olika tillfälligheter åker fast behöver ingen annan påföljd än en utskällning. Risken att de återfaller är ytterst liten.

Annat gäller för den förhållandevis lilla grupp av högriskindivider som jag beskrivit ovan. Denna grupp kräver givetvis åtgärder från samhällets sida. På den tiden då teorin om det sociala arvet dominerade i debatten ansågs det självklart att dessa individer behöver behandling som är relaterad till de sociala omständigheter under vilka de lever. Under slutet av 70-talet och under 80-talet har denna "behandlingsideologi" fått stark kritik. Bland annat visade dåtida forskning att behandlingsåtgärder ofta inte gav avsett resultat och ibland till och med var skadliga. Dåtidens paroll inom behandlingen var "nothing works". Denna pessimistiska inställning ökade intresset för den så kallade neoklassicistiska inriktningen inom rättssystemet som bland annat ledde till framhävandet av straff som en adekvat åtgärd mot unga lagöverträdare.

Den moderna internationella utvärderingsforskningen visar emellertid att behandling av unga lagöverträdare samt av barn i riskzonen för asocialitet, visst kan vara framgångsrik. Behandlingen måste emellertid vara professionellt utformad och anpassad till de ungas problem och behov. Möjligen har man under den "behandlingsoptimistiska" tiden haft för höga förväntningar på behandlingseffekter. Men att bra behandling fungerar är i dag tämligen uppenbart. Vad som däremot inte fungerar enligt nya forskningsrön är olika typer av grymma straff av typen "botcamps" där ungdomar med sociala problem i avskräckande syfte utsätts för militär drill och fysiska bestraffningar.

Detta innebär inte att man ska vara okritisk mot en hel del av den behandling som svenska ungdomar med sociala problem blir utsatta för.

En del av dessa behandlingar är till exempel skrämmande oprofessionella både när det gäller innehållet och när det gäller den personal som arbetar med dessa. I många fall används skattepengar för att anlita personer, organisationer och inte minst företag som uppenbarligen saknar förutsättningar att lyckas. De som genomför dessa program tycks sakna de mest elementära kunskaper om orsaker till de ungas problem och resultat av utvärderingar av olika typer av behandlingsåtgärder. I en hel del fall köper kommuner och andra behandlingsansvariga program som sedan länge har visat sig verkningslösa eller till och med skadliga.

Också de program som vid internationella utvärderingar har visat sig fungera, kan vanligen inte direkt tillämpas i Sverige. Dessa program har ofta utvecklats och utvärderats i USA, där både brottsligheten och andra sociala problem är mycket olika de svenska. Det krävs en noggrann anpassning och utprovning av dessa metoder om de med framgång ska kunna användas hos oss. Tyvärr är den så kallade behandlingssvängen ytterst modekänslig. Eftersom de som tillämpar metoderna sällan har solida kunskaper och programmen nästan aldrig utvärderas, är benägenheten att ändra behandlingsinriktningen stor när nya idéer får uppmärksamhet i debatten.

Det finns fortfarande ett omfattande motstånd i Sverige mot vetenskapligt hållbara utvärderingar av behandlingar inom det sociala området. Det finns också en stor ovilja att bygga åtgärderna på grundläggande och systematiska kunskaper om sociala orsaker till brottslighet och andra problem hos de unga.

Det finns troligen ytterst få branscher som använder så liten andel av sina resurser för utvecklings- och utvärderingsinsatser. Det är denna ovilja att bygga på kunskaper om problemens orsaker och effekter av åtgärder, snarare än resursbrister, som gör att våra framgångar i kampen mot brottsligheten och andra problem bland unga inte är särskilt imponerande. Vilket i sin tur skapar utrymme för alla dem som söker lättköpta politiska - och populistiska - poäng på krav på hårdare tag.

Jerzy Sarnecki "

Länkar till Internet:

7952-7956 Från Statistiska centralbyrån (SCB) på Intertnet 070602:

Domstolsverksamheter ingår i 34.

Brottsförebyggande rådet (Brå)

Box 1386, 111 93 Stockholm.Tfn: 08-401 87 00. Fax: 08-411 90 75

Ansvarar för officiell statistik på området
Rättsväsende:
Brott
För brott lagförda personer
Kriminalvård
Återfall i brott

Rättsväsende

 Misstänkta personer
 Uppklarade brott
 Anmälda brott

 Personer lagförda för narkotikabrott
 Personer lagförda för brott

 Domstolsstatistik

 Kriminalvård

 Återfall i brott

Läs även SCB:s tidskrift Välfärd.

SUNET:

Fängelser och kriminalvård

In- och utvandring

Poliskårer och räddningstjänster

Fängelser och kriminalvård :

Kriminalvård - Kriminalvårdsstatistik, adresser, länkar till kriminalvård.

Kriminalvården - Kriminalvårdens skall bidra till att brottsligheten minskar och att människans trygghet i samhället ökar. -

Kriminellas Revansch I Samhället - Förening som har som sitt främsta syfte att hjälpa de människor som är "nymuck" från våra fängelser.

Mölndals länkkatalog:

-- Kriminalvård

-- Emigration och immigration

-- Mångkultur, minoriteter, diskriminering

Ohd-Ohe Emigration, immigration, minoriteter

Ohj Könsroller

Samhällsguiden.

24. Individen och samhället

29. Invandring och integration

Myndigheter under departementen i maj 2008.

Box 49132, 100 29 Stockholm
Tfn 08-20 17 70

Box 2066, 103 12 Stockholm
Tfn 08-617 64 21

Box 3397, 103 68 Stockholm
Tfn 08 - 440 10 60

Box 16300, 103 25 Stockholm
Tfn 08 - 545 292 46

Box 3327, 103 66 Stockholm
Tfn 08 - 50 88 87 80

Box 3045, 103 64 Stockholm
Tfn 08 - 50 88 87 00

Box 17801, 118 94 Stockholm
Tfn 08-566 219 00

Justitiedepartementet

Brottsoffermyndigheten (BrOM)

Box 470, 901 09 Umeå
Tfn 090 - 70 82 00
Arbetsområde: prövar ärenden om brottsskadeersättning och fördelar medel ur brottsofferfonden.

601 80 Norrköping
Tfn 077 - 22 80 800
Arbetsområde: Kriminalvården verkställer straff och ansvarar för personer misstänkta för brott i tre verksamhetsgrenar - fängelse, frivård och häkte.

601 70 Norrköping
Tfn 011-15 60 00
Arbetsområde: Migrationsverket ansvarar för tillstånd eller visum för besök, tillstånd för bosättning i Sverige,
asylprocessen (från ansökan till uppehållstillstånd eller självmant återvändande), medborgarskap och stöd för frivillig återvandring.

Box 12256, 102 26 Stockholm
Tfn 08 - 401 90 00
Arbetsområde: Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet samt chefsmyndighet för Statens kriminaltekniska laboratorium. Till Rikspolisstyrelsen hör säkerhetspolisen och en enhet för ledning av polisverksamhet - Rikskriminalpolisen.

Socialdepartementet.

Statens institutionsstyrelse (SiS)

Statens institutionsstyrelse ansvarar för tvångsvård av unga och vuxna på särskilda institutioner.